SVERIGE OCH KAMIKAZETERRORISTERNA

Annons

Jag tror inte att det går att glömma eftermiddagen fredagen 7 april 2017, då Rakhmat Akilov körde en lastbil på Drottninggatans gågatudel i Stockholm, och dödade fem människor. Anhöriga till de döda kan inte glömma den dagen, ingen av de skadade som förlorade sina lemmar och sin sinnesro kan glömma den dagen och ej heller vi som såg detta kaos på tv kan glömma den.

Detta terrordåd kunde ha undvikits om våra myndigheter gjorde sitt jobb enligt de direktiv som de fick från oss folket, förmedlade genom Riksdagen.

En kvinna som jag umgås med nästan dagligen, låt oss kalla henne Kleo, frågade mig om hon skall hämta min medicin åt mig på apoteket. Så nu vet du att hon inte är fyllda sjuttio. Jag skall berätta mer om henne. Hon är stark, som sportiga människor brukar vara, hon är snygg och välrest, hon läser nästan obegripligt snabbt och mycket och hon lagar god mat. Hon äger sin lägenhet, hon äger även en liten stuga omgiven av en prunkande trädgård och hon har en bra slant på banken.

Jag berättar allt detta av en enda anledning. Jag vill inte att du skall förfalla i klichétänkandet att hon antagligen är underprivilegierad, understimulerad och outbildad, när du kommer att bekanta dig med resten av denna betraktelse.

Kleo röker. Nästan lika mycket som hon läser. Och så hostar hon. En hel del. Någon gång i armhålan.
Det står på cigarettförpackningar att ”Rökning dödar!”, men det påverkar inte henne. Det skulle inte påverka henne ens om denna varningstext skulle stå på varenda cigarett och om den dessutom var självlysande varje gång hon drog in i sina lungor ett bloss av detta dödliga självmordsgift.

Jag frågade henne, ”Kleo, är du inte rädd att du lättare än någon annan kommer att drabbas av Coronaviruset, att du möjligen blir sjukare än de flesta andra smittade, att du till och med riskerar att dö.”
”Nej”, var hennes korta svar.
”Jag är inte rädd att dö”, var ett annat.
”Jag är inte så glad i livet, så som du är”, var ett tredje.
”Det som sker, det sker”, var ett fjärde.
”Tack Kleo, jag vill inte att du hämtar min medicin. Jag vill inte skicka dig på ett självmordsuppdrag, som i värsta fall kan drabba mig.”

Liksom Kleo inte lyssnar på cigarettförpackningars varningar, lyssnar hon inte heller på Folkhälsomyndighetens och Stefan Löfvens och Kungens och Agnes Wolds och Lena Einhorns uppmaningar att hålla sig socialt isolerad under dessa allvarsamma, smittsamma dagar. Hon håller bekymmersfritt hov med sina grannar och deras barn på sommarstugeområdet och fattar inte att hon på det viset saboterar för hela svenska samhället. Om hon blir sjuk och inlagd, då kan någon annan, kanske någon som sköter sig, förlora sin sjukvårdsplats. Hon kan smitta en eller tio människor, och dessa i sin tur kan bära smittan vidare. Barn hon umgås med, går i skolan och lekis och de kan i värsta fall smitta andra barn och göra sina föräldrar olyckliga.

Jag tillhör dem som menar att Akilov skulle hållas inspärrad och skulle utvisas ur Sverige, innan han hann skriva in sig i så gott som alla svenskars minne. Jag tillhör dem som menar att föräldrar som med berått mod lämnar sina barn åt människor som de inte har koll på, borde åtminstone tillfälligt få sina barn omhändertagna, jag menar att människor som struntar så pass mycket i sitt eget liv att de fullständigt tappar respekt för andras, bör, åtminstone tillfälligtvis, tvingas i terapi.

En människa borde vara fri att tänka och göra det hon vill. Förutom att kallblodigt förstöra andra människors liv och leverne.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-04-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners