TOAPAPPRETS distributions-hemligheter

Annons

En västerlänning ser på toapappret som det renaste beviset på sin civilisations utveckling och överlägsenhet. När vi reser till länder där det råder brist på toalettpapper, eller där det inte ens används, blir vi skeptiska. Undantagna är de japanska toaletterna som spolar din stjärt ren med ljummet vatten och sedan torkar dig med en behaglig luftström.

Jag är född och uppvuxen i ett land där toalettpappershamstring var lika vanlig under en vanlig, ostörd arbetsvardag som i dagens svenska coronavirusvardag. Det rådde kronisk brist på toalettpapper, något som var svårt att förstå, eftersom vi hade skogar, vi hade pappersmassefabriker och vi exporterade papper till andra länder.

När toapapper fanns, kunde det på den tiden köpas i affärer som kallades ”Drogeria”, en kemikalieaffär, där man kunde handla varor som behövdes i köket, badrummet, toaletten och hallen, senare flyttades försäljningen till affärer som kallades ”Papiernictvo”, där man handlade pennor, ink, karbonpapper, färgband till skrivmaskiner och omslagspapper för skolböcker. Oavsett var toapappret såldes, var det alltid hur lång kö som helst utanför affärerna strax efter att ryktet spreds att pappret hade kommit, men många ändå fick vända tomhänta, trots ransoneringspolitiken.

Det blev således helt självklart att folk hittade på olika skämtsamma sätt att kommentera denna situation. Ett var att man kunde ta en bussbiljett, vika den först på längden och sedan bredden och riva av det uppkomna hörnet, så att biljetten fick ett hål i mitten, när man vikte ut den på nytt. Sedan trädde man biljetten på sitt långfinger och torkade sig i stjärten med fingret. Efteråt drog man av biljetten från långfingret så att det blev rent igen. Och till sist, rensade man långfingrets nagel med den lilla triangelliknande cirkelsektorn som man rev av från den vikta biljetten.
När skämtet blev klart för de styrande, beslutade de att göra något åt situationen, varpå de höjde bussbiljettpriserna.

Till regeringens och samhällsplanerarnas försvar, kan jag dock säga att toalettpappersbristen var långtifrån den enda bristen Tjeckoslovakiens femårsplaner skapade, utan citroner och bananer och tuggummi och textilier av polyamid och polyester var lika åtråvärda och svåranskaffningsbara.

Ringlande köer. Det är för mig min barndoms och uppväxtens Tjeckoslovakien. Om det fanns internet på den tiden, då skulle det troligen inte vara snabbare än den kommunikation som utspelade sig i Tjeckoslovakiens långa köer.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2020-03-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners