KAMIKAZEPILOTEN (Eien no Zero/The Eternal Zero)

Annons

Episkt storslagen och ifrågasättande krigsrulle, Japan 2013
Regi: Takashi Yamazaki
I rollerna: : Junichi Okada, Haruma Miura, Mao Inoue, Shota Sometani, Kazue Fukiishi, Isao Natsuyagi, Min Tanaka, Hirofumi Arai, Gaku Hamada, Isao Hashizume,
DVD/Blu-Ray/VOD
(Studio S Entertainment)

BETYG: FYRA

The Eternal Zero visar att vinnarna inte har ensamrätt på att skriva historia – och filmhistoria.

Att storslagna, episka filmer från andra kulturella områden än Europa och Nordamerika släpps på den svenska marknaden hör inte till vanligheterna.
The Eternal Zero (som i Sverige fått titeln Kamikazepiloten) är en av de tio mest populära japanska filmerna genom alla tider.

Filmen låg etta på den japanska biotoppen i hela åtta veckor, vilket inte är dåligt, med tanke på det järngrepp som Hollywoodspektakel har, men inte ens Marvels populära superhjältar kunde rubba The Eternal Zero från sin förstaplats.

Vinnarna har ensamrätt på historien. Eller?

Andra världskriget filmer brukar ofta vara förutsägbara och det är sällan man ser filmer gjorda av den sidan som förlorade kriget – The Eternal Zero är ett undantag.

Huvudpersonen Kyuzo Miyabe är en skicklig men enigmatisk pilot med humanistiska värderingar – han tycker att kriget är vansinne och helst av allt vill han komma hem till sin lilla dotter och sin vackra fru igen. Hans replik om att hans död inte skulle göra någon som helst skillnad för hur kriget slutar, men den skulle göra all skillnad i världen för hans familj, är smart och tänkvärd och går klockrent hem hos en modern publik.

Men varför blev då Kyuzo Miyabe kamikazepilot? Gåtan kvarstår och i ett Rashomon-liknande upplägg får vi höra Miyabes historia ur många olika berättares synvinklar (de är inte alls överens om hur Miyabe var som person eller vad som hände!) tills bilden till slut klarnar.

Ramhandling i nutid

Filmens ramhandling utspelar sig i nutid, där morfar Kenichiro gråter på mormor Matsunos begravning. Familjen har aldrig sett honom så knäckt. Mormor och morfar har så klart varit tillsammans hela livet … påstår någon. Men nej, mormor var ju gift förr, vet du väl. Med en kamikazepilot. Kyuzo Miyabe. Barnbarnen Keiko och Kentaro hajar till och Kentaro sätter nästan begravningsteet i vrångstrupen.

“Kyuzo Miyabe var min biologiska far”, påpekar deras mamma.
Det där blir startskottet till att de båda barnbarnen börjar nysta i vem deras biologiska morfar egentligen var. På köpet lär de sig även vem deras levande morfar är. Deras mormor och morfar som de växt upp med och tagit för givna hade inte alls något lätt liv – de unga är häpna över det. Morfar Kenichiro bara rycker på axlarna och säger att de på inget sätt var unika – många människor gick igenom stort lidande. Det är bara att bita ihop och gå vidare.

Går i morfars fotspår

Ett av barnbarnen, Kentaro, försöker att studera för att bli advokat, precis som morfar Kenichiro, som ägnat sitt liv åt “pro bono work” och att hjälpa fattiga, men det går inte så bra för Kentaro. Han har blivit kuggad fyra gånger. Man ser honom i sin studentlya, omgiven av mangaserier och animefilmer och typiska japanska snacks och godispåsar i ett slags evig, sorglös tonårstillvaro som inkluderar långa sovmorgnar och inga planer för dagen. Det finns ju alltid en morgondag att skjuta upp saker till. Han är 26 år.

26 år gammal dog Kentaros biologiska morfar, stridspiloten Kyuzo Miyabe. Då var 26 år vuxet och gammalt och Kyuzo Miyabe hade ansvaret för en hel hög unga rekryter.

Denna del av berättelsen är den allra mörkaste. Japan är på väg att förlora kriget, studenter som ditintills inte har blivit inkallade (eftersom de är en viktig resurs för Japans framtid) tvångsinkallas. De är unga, vältränade, vana att studera … De ska bli piloter. Snabbt. Kyuzo Miyabe ska lära dem allt han kan … Men man planerar inte att de unga rekryterna ska överleva, de flesta värvas till kamikaze avdelningen. Av de 4400 piloter som dog i kamikazeattacker beräknas hälften ha varit unga studenter.

Tvångsrekryterade studenter

Hur offervilliga och dödliga kamikazepiloterna egentligen var ifrågasätts i denna film – man slår fast att åtminstone hälften var tvångsrekryterade och inte alls frivilliga. De var inte heller dödligt farliga. I en fruktansvärd scen undermineras ryktet om kamikazepiloternas mytomspunna farlighet – hela svärmar av flygplan skjuts ner av amerikanerna innan någon av kamikazepiloterna ens är nära sina mål. Och så har ännu en skvadron med unga rekryter försvunnit, och de gjorde ingen som helst skillnad för kriget eller krigets utgång. Kyuzo Miyabe påpekar att de amerikanska flygplanen och de amerikanska hangarfartygen är överlägsna. Att offra Japans ungdom på kuppen (vid 26 år ser han sig själv inte som en av de unga) är inte bara dumt, det är dessutom strategiskt oförsvarbart.

Miyabe blir allt mer desillusionerad. Redan inledningsvis har han varit kritisk till hur illa kriget har skötts – han är den ende rösten som kritiserar Pearl Harbour och ser det som ett misslyckande. Angreppet retade upp amerikanerna och japanerna lyckades inte slå ut ett enda hangarfartyg, de fanns gömda någon annanstans – en missräkning som stod japanerna dyrt senare i kriget. När nationens unga studenter ska offras, de som är Japans framtid, bestämmer sig Kyuzo Miyabe för att åtminstone rädda en av de unga … Själv är han ju hela 26 år, han har levt sitt liv.

Framtidstankar i Japan

Det är ovanligt med krigsfilmer eller historiska filmer som ser framåt … Och The Eternal Zero är fullt av tankar om Japan och Japans utveckling och vart Japan är på väg.

Men japansk film och kultur i allmänhet brukar vara inriktat på framtiden. Vart är vi på väg? Vilka ska vi bli? Hur ska vi utvecklas?

Det där är en diametralt annorlunda hållning jämfört med gängse amerikanska mainstream filmer, vilket syns direkt om man t.ex. ser original Ghost in the Shell (en japansk produktion) och den amerikanska remaken Ghost in the Shell (med Scarlett Johansson i huvudrollen). Handlingen har helt och hållet gått från att fokusera på vem huvudpersonen ska bli till vem huvudpersonen en gång var. Man kan kalla det Jason-Bourne-syndromet.

Även när två kamikazepiloter sitter och småpratar innan deras sista flygning ska ske, så pratar de inte gamla minnen eller var de kommer ifrån – de upplever nuet väldigt intensivt och sedan pratar om vart de är på väg och vart Japan är på väg. Och de hoppas på en framtid som är bättre.

Högklassiga högtflygande scener

The Eternal Zero har sanslöst välgjorda flygbataljer som vilken amerikansk film som helst skulle bli grön av avund över (inklusive Top Gun) och även om allt känns äkta och “på plats” så har man använt CGI för att trolla fram 1940-talets “platta” Tokyo, långt innan skyskrapornas tid, och bilden har fått en visuell textur som andas nostalgi.

Men budskapet är långt ifrån nostalgiskt, det var inte bättre förr och krig är komplett vansinne. Ingen vinner på det. Det är bara att bita ihop och se framåt och bygga upp landet igen. Nästa generation måste få det bättre. Morfar advokaten har aldrig i hela sitt liv pratat om det förflutna – inte ens med sin fru. De pratade aldrig minnen, Miyabe eller andra världskriget. Men han funderar på hur det blir när ingen längre minns eller känner till eller vet om vad den äldre generationen gick igenom … Men ett likadant vansinne kan väl inte hända en gång till. Eller hur?

Skriven 2020-02-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners