THE HUNT

Annons

FAKTA
Regi: Craig Zobel
I rollerna: Betty Gilpin, Ike Barinholtz, Hilary Swank, Amy Madigan, Emma Roberts

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2020-03-13

Ja, det blev ju ett jävla liv i höstas, när det var planerat att Craig Zobels The Hunt skulle ha premiär. Dels gick en massa bindgalna konservativa republikaner i taket, eftersom The Hunt tydligen skulle vara aggressiv liberal propaganda. Dels skedde ett par skolskjutningar i USA en kort tid innan premiären. Således ändrades planerna och premiären ställdes in. Att filmen skulle visas förr eller senare betvivlade jag inte, jag gissade att den skulle släppas direkt på DVD och streaming, men nu blev det visst biopremiär ändå.

Jag visste inte riktigt vad jag förväntade mig av The Hunt. Dock förväntade jag mig inte en film som mer eller mindre är en komedi. En våldsam och blodig sådan, men likväl en komedi.

1924 publicerades Richard Connells novell “The Most Dangerous Game”, en berättelse om en tosing som bedriver jakt på människor på sin lilla ö. 1932 kom den första filmatiseringen. Connells novell har sedan filmats ett flertal gånger, och den har inspirerat andra filmer med snarlik handling – Hard Target och Surviving the Game för att nämna två. I år kommer det visst en TV-serie med Christoph Waltz som bygger på storyn.

Nick Cuse och Damon Lindelof har av allt att döma utgått från “The Most Dangerous Game” när de skrev manus till The Hunt. De två författarna har sagt att de ville göra en film om konspirationsteorier och de som tror på sådana. Uppenbarligen ville de även ge Amerikas konservativa en rejäl känga.

Tolv personer vaknar upp i en skog. De känner inte varandra och de vet inte varför de dumpats i en skog eller hur de kom tid. Det dröjer dock inte länge innan de upptäcker att de mot sin vilja agerar villebråd – de blir plötsligt beskjutna, och det visar sig att de är omgivna av dödsfällor. De kommer fram till att en konspirationsteori uppenbarligen stämmer. Det påstås att en “liberal elit” samlas i en herrgård för att bedriva jakt på konservativa – och dessa tolv främlingar är alla konservativa.

Större delen av de tolv stryker med på en gång. En av de första att kasta in handduken är Emma Roberts. Jag trodde att hon skulle ha en större roll, eftersom hon är ett känt namn, men icke. Hon får huvudet bortskjutet en kvart in i filmen – fast själv missade jag just detta. “Vaffan hände med Emma Roberts rollfigur?!” frågade jag en kollega när filmen var slut.

Republikaner är förstås en tacksam måltavla. Ibland känns det som om dagens konservativa amerikaner är mer korkade än de någonsin har varit. Men männen bakom The Hunt passar även på att driva med de liberala. För oss svenskar känns det lite konstigt att Amerikas liberaler räknas som “vänster” – i Sverige är ju Liberalerna ett högerparti. De ligger nära mitten, men är likväl ett högerparti. Den här filmens liberaler är av allt att döma rika och har bra jobb, men de har vänsteråsikter som gör dem till lika tacksamma offer för satiren som de konservativa – det här vänstergänget går i taket när de hör N-ordet, och de gillar inte att könas. En av dem bär en kimono på ett möte, och det går inte hem, eftersom det är kulturell appropriering. De är rätt skitnödiga typer. Satiren ligger på denna ganska enkla nivå. Rollfigurerna är ytterligheter.

The Hunt är dock hyfsat underhållande, den är lite kul ibland, och filmen varar bara 89 minuter, så den hinner inte bli tråkig. Splattret är helt okej och det långa, avslutande slagsmålet bjuder på vad jag gissar är den bästa fajtingkoreografin sedan John Wick:Chapter 3 – Parabellum. En lite oväntad poäng på slutet är riktigt rolig.

Republikaner kommer säkert att gå i taket. Många har redan gjort det. Donald “Kuvösen” Trump har redan skrivit illa om The Hunt på Twitter. Folk som inte sett filmen har redan skrivit negativa recensioner på IMDb och kallat den för vidrig liberal propaganda. För många amerikaner är ju politik det fulaste som finns, i synnerhet om de märker att det faktiskt finns ett budskap någonstans – ett budskap som inte är så långt till höger man kan komma. De ärkekonservativa budskap som predikas i många gamla westernfilmer klagas det inte på, eftersom de konservativa inte märker att dessa filmer också har ett politiskt budskap, de är bara harmlös familjeunderhållning.

Jag hade som sagt väntat mig mer av The Hunt. Vassare satir. Det är inte utan att jag undrar vad till exempel Paul Verhoeven hade kunnat göra av det här materialet.

Skriven 2020-03-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners