HAREM SCAREM – trettio år med Kanadas inte särskilt välbevarade rockhemlighet

Annons

Harem Scarem är ett av många melodiösa hårdrocksband som kom fram och debuterade i skarven mellan åttio- och nittiotalet eller strax därefter och därmed aldrig kunde dra fördel av den medvind genren hade haft tiotalet år innan dess. Ändå lever bandet alltjämt i högsta välmåga efter drygt trettio år. Nya albumet Change the World är deras sextonde, och slutet lär inte på något sätt vara nära.

En klassiker inom melodic rock

Däremot är historien om bandets missade chans till världsherravälde välbekant; 1991 var grunge plötsligt den nya “månadens smak”, och skivbolagen dumpade omgående sina tidigare guldklimpar som heta potatisar. Det var i den miljön Harem Scarem försökte göra sig ett namn. Med hyfsad framgång för övrigt. Inte minst i Japan vann kanadensarna många trogna fans. Andra albumet Mood Swings är en klassiker bland många melodic rock-fans. Men sötebrödsdagarna var likväl över för denna melodifokuserade slickade form av rock. Å andra sidan blev grungens regerande på rocktronen kortvarig medan AOR, hårfager metal och melodic rock rent allmänt genomgår en mindre renässans sedan ett flertal år tillbaka. Något inte minst herrarna i Harem Scarem noterat. Fast med ålderns mognande rätt betyder inte kritikernas tyckande lika mycket som då det begav sig.

Komfortabel med kritiken

– Nej, man kan väl säga att cirkeln är sluten i det avseendet, kommenterar sångaren Harry Hess. När vi började som tonåringar betydde det där liv och död, men när vi trätt in i trettioårsåldern blev vi okänsliga för sådant. Dessutom påverkar kritiken egentligen inte vad vi gör. Jag hade gjort det här oavsett vilket.

– Det låter ju betryggande?

– Ja, jag har blivit komfortabel med hela grejen. Och vi har faktiska sålt en miljon skivor. Sedan är det klart att det tog trettio år, och det är många som gjort det med en platta. Å andra sidan har jag aldrig haft ett vanligt jobb, så det kan jag vara väldigt nöjd med. Jag gör ju det som gör mig lycklig. Fast jag hade förstås inte sysslat med rock om jag hade velat ligga överst på topplistorna. Men jag gillar det ändå.

Harry uppskattar också trots allt även att få bra kritik, och noterar gärna den tidiga goda responsen för Change the World från fansen. Det är något som får alla inblandade att känna att de gör något rätt, menar han.

Förändring måste börja med en själv

– Men det var svårt att toppa den förra vi gjorde (United). Det tog oss två års arbete från och till att få den färdig.

– På tal om det nya albumet. Vad syftar titeln Change the World på?

– Well, sången med samma titel skrev på sätt och vis sig själv. Utgångspunkten är att om man vill förändra något måste det börja med dig själv. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv. Men en idé kan också nå kollektivet från en person, och då kan vad som helst hända. Vi gillar det konceptet. Det är positivt, men det kräver också ansträngning från de som är involverade.

En väloljad (låtskrivar)maskin med parhästen

I vanlig ordning är även det nya verket i mångt och mycket en produkt av Harry och gitarrspelande parhästen Pete Lesperance gemensamma arbete. Duon är efter alla år en väloljad maskin där man inte ens alltid behöver göra jobbet tillsammans. Det är så lätt numera att bara lägga in ett utkast på en idé på mobilen och skicka iväg den, tycker frontmannen.

– Sedan gör Pete samma innan vi sätter samman de enskilda delarna. Jag kanske jobbar på refrängen till en sång medan Pete tar hand om riffen och arrangemangen. Sedan bygger vi helheten utifrån det.

Har skrivit 180 Harem Scarem-sånger

– Du har ju skrivit en hel del genom åren. Får du aldrig skrivkramp?

– Yeah, det händer. Jag antar det är därför det tagit lite längre mellan albumen på sistone. Samtidigt handlar det mest om att vi hållit på i trettio år och inte vill upprepa oss. Det finns trots allt bara ett visst antal ackordkombinationer, så det är en utmaning. Jag har kanske skrivit 180 sånger åt Harem Scarem och 200 åt andra, så det är svårt att gå tillbaka och kolla om något redan är gjort.

Foreigner fick foten efter åttio miljoner sålda skivor

Harry är uppenbarligen noga med kvaliteten och detaljerna, men det faktum att Harem Scarem aldrig varit i fas med innefaktorn är en helt annan sak. I det avseendet har bandet alltid arbetat I motvind, något han är den förste att hålla med om.

– När vi släppte vårt första album var det Van Halen, Def Leppard, Whitesnake, Boston och Bon Jovi som gällde Så när jag började skriva låtar var förmodligen Livin’ on a Prayer etta, men när vi turnerade med Foreigner efter vår första skiva släppts 1991 fick de foten av Atlantic efter att ha sålt åttio miljoner skivor. Innan dess var vi för unga, men vi växte upp med den där musiken. Så det var tufft för oss, men vi åkte till Japan och olika platser I Europa och byggde en bas av fans där.

Harem Scarem blev Rubber – i Kanada

– Det var en annan sak utanför USA, menar du?

– Ja, den här musiken var inte cool längre i Nordamerika, allt var över där. men i Japan och Europa var fansen lojala. Det var ett väldigt annorlunda sätt att tänka. Vi började från ingenting på nittiotalet, men blev ändå betraktade som ett åttiotalsband. Så vi simmade mot tidvattnet helt tiden.

Lösningen på detta dilemma stavades Rubber. Åtminstone hemma i Kanada. För att slå där när klimatet förändrades ville det missnöjda lokala Warnerkontoret att bandet skulle göra något annat, så Harry och hans kumpaner bytte namn och riktade in sig på mera poppiga tongångare. Namnbytet var fullt medvetet eftersom alla inblandade visste att ingen radiostation skulle spela musiken oavsett vilket om de visste att Harem Scarem låg bakom dem.

– Vi gjorde ett experiment då och skickade ut en singel till stationerna. Den gick väldigt bra, men så fort de fick reda på att vi låg bakom slutade de spela den. De sade till oss att det inte handlade om kvaliteten utan om den bild och känsla folk hade av oss.

Är Metallicafan och “Holy shit” för Backstreet Boys

Utanför Kanada var det dock ingen som kände till experimentet. Där utgavs de i slutänden tre Rubberalbumen under Harem Scarem-flagg. Därefter började gänget få erbjudanden från skivbolag runt om i världen som ville att de skulle återgå till det gamla melodiska hårdrockssoundet.

– Då sade vi “Låt oss göra vad fansen vill ha då”. Samtidigt har jag gjort både country- och popskivor i mina dar. Jag tycker att bra är bra. Jag kan uppskatta en Michael Jackson-sång och jag är en Metallicafan. Det där handlar om ett sätt att tänka för mig. Jag kan höra en Backstreet Boys-sång, och tänka “Holy shit”. I den här genren hör jag samma sak hela tiden, och vi är själva skyldiga i det avseendet. Jag älskar Eagles för låtskrivandet och harmonierna, så jag skulle vilja göra något sådant, men det går inte. Annars är det en naturlig utveckling för melodiska rockband att gå åt det hållet.

Kunde inte fortsätta ge ut samma skiva

Någonstans i slutet på 10-talet utvecklades känslan av upprepning till slut till ett regelrätt uppbrott för bandet. 2008 var timmen slagen efter releasen av albumet Hope, ett verk som i mångt och mycket utgjorde bekräftelse på att det inte fanns mer att ge för tillfället.

– Ja visste inte vad vi skulle kunna göra bättre just då. Så mitt perspektiv var att jag skulle göra något annorlunda istället eftersom jag inte kunde fortsätta ge ut samma platta igen och igen. Fast i grund och botten älskar jag att spela in skivor. Jag är lika glad för att arbeta i X-Factor, Idol och The Voice Nederländerna som något annat. Och det är spännande även om jag kan känna mig rätt gammal i det sällskapet.

Borde inte sagt något om splittring

– Fast vad gäller Harem Scarem, så återförenades ni lite överraskande ändå efter fem års splittring?

– Ja, vi borde sagt att vi tog en paus istället. Då hade vi bara kunnat fortsätta som om ingenting hänt. Jag hade ju arbetat med Pete i första hand oavsett vilket. Men 2013 var året då vi kunde fira tjugoårsjubiléum med Mood Swings, och vi breakade ju med den skivan i många länder. Så vi åkte på Europaturné, och då bad fansen oss, “snälla gör en ny skiva”. Det påminde oss om att vi har en fantastisk bas av fans.

Första gången till Sweden Rock

– Så här långt i karriären har ni redan firat ert trettioårsjubileum för tre år sedan. Vad är dina tankar om det?

– Yeah, well på det här stadiet är Pete 52 och jag 51. Det är helt knäppt. Otroligt. Och det är först nu vi kommer till Sweden Rock för första gången. Samtidigt har vi varit i Japan tjugotre gånger, så ärligt talat är det inte så spännande längre. Det är inte så att jag dissar Japan, men kom igen, låt oss göra något vi aldrig gjort förr.

Inte på scen i sextioårsåldern

– Menar du att åldern börjar göra sig påmind?

– Inte direkt, men jag kan inte tänka mig vara i sextioårsåldern och ställa mig på en scen. Vi är tillräckligt självmedvetna att inse att vi inte vill göra det här om vi inte kan hålla en viss nivå och upprätthålla kvaliteten. Vi har ett varumärke att skydda, och det vill vi inte förstöra. Så om vi inte kan leva upp till det tänker vi inte fortsätta.

Roligare utan egentlig press

– Men tycker du fortfarande det här är lika roligt som när ni började en gång i tiden?

– Yeah, jag skulle till och med vilja säga att det är roligare eftersom det inte finns någon egentlig press längre. Jag är lugnare nu än förr. Tidigare kretsade hela livet kring det här. Det fanns inte ett ögonblick när jag inte tänkte på bandet. Men när jag blev äldre blev jag involverad i andra projekt och kunde slappna av mer. Så det finns inget negativt med det här livet. Det gäller bara att acceptera resandet. Utöver det finns det inget att inte gilla.

Skriven 2020-03-10

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners