EN OFFICER OCH SPION (J’accuse)

Annons

FAKTA
Regi: Roman Polanski
I rollerna: Jean Dujardin, Louis Garrel, Emmanuelle Seigner, Grégory Gadebois, Hervé Pierre

BETYG: TRE
PREMIÄR 2020-02-28

Det lär inte finnas många som vägrar hålla med om att Dreyfusskandalen var just en skandal. Den spionanklagade officeren av judisk börd, Alfred Dreyfus dömdes ju hur man än ser det på svaga grunder och uselt underbyggda ursäkter till bevis och hamnade i isolering på Djävulsön.

Så varför då dessa kontroverser kring denna film? Ja, svaret stavas förstås en kombination av att Roman Polanski regisserat och efterskalvet av #MeToo. Vilket i det här fallet framstår som hyckel. För som kollegan på den stora Malmöitiska morgontidningen säger; inget nytt har framkommit i det här fallet, så varför då fokusera på det igen? Frågan är relevant, och det är inte särskilt svårt att se det här som att ängsligheten för att inte hålla den moraliska fanan högt har ökat samtidigt som rädslan för bland annat den lågpannade mobben på internet från alla möjliga politiska håll har nått paniknivåer.

Det betyder inte på något sätt att Polanskis handlingar ska försvaras, men för egen del kan jag tycka det är lite märkligt att moralen betonas så hårt här när det annars inte sällan spottas på sådant som moral, etik och heder. Jämför Polanski med Wikileaksgrundaren Julian Assanges våldtäktsanklagelser, som allt som oftast bagatelliseras för att han lyckats framställa sig själv som en slags demokratins frihetskämpe, snarare än en simpel tjuv av statshemligheter.

Polanski å sin sida har aldrig varit föremål för några tvetydigheter, han har alltid varit en omhuldad regissör, och med En officer och spion har han fortsatt på den inslagna vägen. Denna senaste skapelse har bland annat vunnit juryns stora pris på Venedigs filmfestival och blivit en präktig publiksuccé på den franska hemmaplanen.

Det är förstås sådant som triggar förväntningarna, och visst är denna påkostade skapelse onekligen såväl snygg, som storslagen och präglad av minutiöst detaljerad scenografi och miljöer. Likaså är historien i sig per automatik både fängslande och engagerande.

Filmens hjälte är Georges Picquart, officer på uppåtgående som får i uppdrag att ta över den hemliga underrättelseavdelningen efter sin syfilissjuke föregångare. Väl där dröjer det inte länge förrän han upptäcker oegentligheter i en utredning där både försvunna och förfalskade dokument tillhör vardagen i lika hög utsträckning som den odiskutabla antisemitism försvarsmakten hänger sig åt. I en svår situation väljer Piquart sedermera rättvisan för Dreyfus framför karriären med tuffa konsekvenser som resultat.

En officer och spion är givetvis en viktig film, om detta råder det ingen tvekan. Inte minst avtäcker den korruptionen och en slags inkörd antisemitism i den franska militärmakten för drygt hundra år sedan Det är ur denna aspekt filmen uppvisar sin största styrka, inte minst för att det är lätt att dra obehagliga paralleller till våra dagar.

Fast samtidigt framstår det här också i grund och botten som en slags lyxig kostymdeckare där pusslet läggs allt eftersom som (spion)härvan tydliggörs. Dessvärre är det hela inte överdrivet spännande, och det beror inte bara på att vi vet att Picquart ska lyckas få Dreyfus fri från sina bojor, utan också för att Polanski valt att göra en metodisk, torr film, snarare än en nervig dito som vädjar till känslorna och engagemang för Picquard, hans älskarinna i bakgrunden, Pauline och den till större delen frånvarande Dreyfus.

Men som sagt, välgjord och på sitt sätt vital på ett traditionellt sätt är En officer och spion trots allt. Inte illa gjort av en man som fyller åttiosju i augusti.

Skriven 2020-02-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners