Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det vore en överdrift att påstå att det extrema blivit mainstream tack vare Amon Amarth, men sanningen är ändå att karriären genomgått ett väsentligt lyft på senare år. Särskilt i länder som Tyskland, Schweiz, Österrike och vårt östra grannland Finland har svenskarna fått något av en (metal)superstarstatus med topplaceringar på försäljningslistorna och allt större spelställen när det bjuds upp till dans med dödsmetalliga förtecken.
Svårt bli profet i sitt eget land
Detta är något som sångaren Johan Hegg och hans här så hemskt gärna vill bygga vidare på. De vill verkligen vara en arenaakt att räkna med. Det var väl därför man bokat in sig på Malmö Arena i igår istället för att gå in för en mer blygsamt omfångsrik omgivning som mer passat statusen här på hemmaplan. För det är inte utan att den gamla devisen ”Svårt bli profet i sitt eget land” kunde tas till heders igen när det visade sig att bara knappt femtonhundra personer löst biljett till kvällens övningar.
Eldflammorna sköt upp
Fast som de proffs dessa Tumbabördiga krigare är levererades likväl en effektfylld show med gott humör och hela det showartade artilleriet på lager. Redan i inledande Raven’s Flight sköt eldflammorna upp ackompanjerade av högljudda bombsmällar. Sedan bara fortsatte det genom de sisådär åttio minuter tillställningen höll på med mer eldande, generöst med rök, brinnande ”trädstammar” föreställande herrarnas uråldriga bandsymbol, ett enormt konfettiregn och fajtande krigare med plastsvärden(?) i högsta hugg.
Höjbar, enorm mask med trummis på
Som om detta inte vore nog dök även en viking med isande Terminatorögon upp vid ett par väl valda tillfällen. Liksom ett enormt uppblåst sjöodjur, för övrigt. Och låt oss för all del inte heller glömma de två jättelika vikingastatyer som blottade sig vid något tillfälle. Eller den höjbara enorma masken på vilken trummisen Jocke Wallgren satt placerad för den delen.
Ingen kan med andra ord hävda att Amon Amarth inte gör sitt bästa för att förvalta den effektsökande tradition präglad av diverse inslag och attiraljer, som oftast kan förhöja en konsert med musikaliskt hårdföra förtecken.
Inte insåld på growlkonceptet
Fast musiken var förstås som sig bör huvudsaken. Eller i alla den viktigaste komponenten. För Amon Amarth har onekligen ambitioner som går bortom att rocka hårt. Inte minst är det här gänget verkligen genuint i sina ambitioner att skriva så seriöst och korrekt de bara kan om vikingarnas våldsamma historia. Synd då bara att texterna sällan hörs eftersom Heggs sång enbart består av growlande. I en lightvariant, men ändå.
”Men det här är ju för helvete ett death metalband”, utbrister kanske någon frustrerad hardcorefan nu. Visst, så är det, men det hjälper inte. För i ärlighetens namn är jag knappast helsåld på growlkonceptet oavsett vilket. Sedan är det lätt att inbilla sig att Amon Amarth precis som In Flames redan gjort, hade kunnat tjäna en del på att variera (sång)dieten ibland. Då hade growlandet helt plötsligt kunnat bli en extra tillgång, snarare än bara en metal-VDN-märkt standard rakt igenom.
Death metal med melodin i högsätet
Sedan är det faktiskt så att Amon Amarth är ett melodiskt death metalband. I repertoaren finns massor av medryckande saker, som sätter melodin i högsätet. Vilket framgick med all önskvärd tydlighet på Malmö Arena denna onsdagsafton. Om jag nämner sådant som First Kill, Fafner’s Gold med sitt snygga akustiska intro och dryckesrusiga Raise Your Horns torde min poäng vara tämligen uppenbar.
Vill fortsätta gå vidare
Med andra ord bör heller aldrig det tröttkörda sell out-argumentet vara överdrivet relevant ens hos de mest fanatiska traditionalisterna. Dessutom ter sig allt motstånd mot eventuell utveckling i en bredare och/eller mer sökande inriktning meningslös vad gäller det här bandet. Showen på Malmö Arena liksom i viss mån vårens albumrelease Berserker visade trots allt att Amon Amarth vill fortsätta gå vidare, om än inte på bekostnad av sin integritet och djupaste rötter.
Skriven 2019-12-12