THE IRISHMAN

Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Robert DeNiro, Al Pacino, Joe Pesci, Ray Romano, Anna Paquin, Harvey Keitel

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2019-11-22
PREMIÄR PÅ NETFLIX: 2019-11-27

Beundrare av Martin Scorseses gangsterskildringar har gått i väntans tider länge nu. Tretton år har förflutit sedan Oscarbelönade The Departed hade premiär och sjutton sedan Gangs of New York såg dagens ljus. Fasta kanske framförallt, nästan ett kvarts sekel har passerat sedan Casino gick upp på biograferna. Så länge har nämligen Scorsese dragit återföreningen av Robert DeNiro och Joe Pesci i långbänk. Samtidigt gör man gärna vågen över att demonregissören även värvat Al Pacino för första gången. Det är på tiden det också.

Så frågan blir då naturligtvis; har The Irishman varit värd att vänta på? Absolut, verkligen, blir det givna svaret. Det här är utan tvekan ett högst värdigt och för all del också logiskt avslut på Scorseses djupdykningar i den amerikanska maffians värld, men den som förväntar sig samma nivå på brutaliteter och svartsynt humor som i Maffiabröder och Casino lär möjligen bli en aning snopen.

Fast missförstå mig inte nu; visst finns här en del inslag av sådan natur ändå trots allt, däribland greppet att presentera figurer i periferin med en text på filmduken, som berättar att de sedermera tagits av daga, och då oftast med varierande antal skott i ansiktet. Likaså känns en märklig diskussion om en fisk som blött ner baksätet på en bil, som välbekant gangsterdialog i ett sådant här sammanhang. Samma sak gäller en hetsig dialog om vett och etikett med slagsmål som klimax, orsakad av viss senfärdighet och väl ledig klädsel i samband med ett ”affärsmöte”.

Men med detta sagt, trots inslag som dessa är The Irishman kanske framförallt en skapelse präglad av ett visst vemod över åldrandets och dödens oundviklighet efter ett liv fyllt av ändlösa konflikter, rädsla, hot och ständigt dödande i ett allt annat än normalt ”jobb”.

I handlingens centrum finner vi Frank Sheeran, hitman åt maffian som på livets senhöst hamnat på ett äldreboende efter ett långt liv i maffians tjänst. Det är där vi initialt möter honom, till synes pratandes med alla oss i biosalongen. För det här är hans historia, och han tänker berätta den för oss alla nu innan det är för sent.

Därefter transporteras vi raskt till efterkrigstidens USA. I Philadelphia arbetar Sheeran som lastbilschaufför som myglar bort och säljer en del av det frusna köttet han transporterar vid sidan om. Av en händelse träffar han maffiabossen Russell Bufalino, en herre, som trots sin tämligen timida framtoning har fingrarna i alla syltburkar som tänkas kan i hemstaden. Denne blir i slutänden Franks mentor, och han leder honom också in på yrkesmördarstigen.

Minst lika viktig för Sheerans stigande i graderna är självaste Jimmy Hoffa, den beryktade fackbossen som försvann spårlöst 1975. Denne gör honom så småningom både till sin bodyguard och närmaste man, och med åren blir duon också trogna vänner. Tills de inte kan vara det längre. Sheeran tvingas nämligen motvilligt följa order när Hoffa prompt vägrar att följa goda råd om att lägga ner sina ambitioner att återta sin förlorade makt efter ett femårigt fängelsestraff.

Hela denna uppgångshistoria vävs för övrigt smart ihop och varvas med filmens nutidsberättelse, som råkar utspela sig just 1975, då Sheeran och Bufalino med fruar befinner sig på en road trip till ett bröllop. Vid det laget är Hoffas mord sanktionerat av högre makt, och Sheeran har inte mycket val än att förråda sin vän å det värsta.

The Irishman är som de flesta säkert förstår ett mastodontverk både vad gäller budget – 159 miljoner dollar gör den till hans dyraste hittills – och längd, en speltid på 3,29 bär onekligen respekt med sig. Samtidigt är själva formatet på historien och de episka kvaliteterna högst uppenbara, inte minst med tanke på sina hänvisningar till diverse historiska händelser som fiaskot i Grisbukten, mordet på JFK och Watergateinbrottet.

Fast på samma gång är det här också en personlig historia i det mindre formatet, och Sheeran är den uppenbare huvudpersonen, som nog känner att han börjar se slutet, men mer än så är det inte. Möjligen hade han velat försonas med sina fyra döttrar. Annars verkar han inte känna eller ångra något Eller behöva minsta lilla förlåtelse. Inte ens när äldreboendets präst besöker honom och försöker lirka fram något som kan liknas vid ånger ger han med sig.

Det här är en synnerligen stark skapelse som ni säkert förstår, och den alltjämt synnerligen vitale Scorsese har haft god hjälp av sin stora ensemble. Trion i centrum, en sammanbitet nyanserad DeNiro, en energiskt utlevande Pacino och en nertonad, men uttrycksfull Pesci dominerar självklart och är lysande allihopa. men egentligen glänser folk i varenda biroll mer eller mindre.

Summa summarum går det knappast att undvika att ta till epitetet mästerverk när The Irishman ska karaktäriseras. Scorsese har gjort det igen, helt enkelt, och om det nu som auteuren själv har lovat/hotat med är hans sista film i gangstergenren lämnar han in på toppen av sin förmåga.

Skriven 2019-11-22

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners