JUDY

Regi: Rupert Goold
I rollerna: Renée Zellweger, Jessie Buckley, Finn Wittrock, Rufus Sewell, Michael Gambon

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2019-10-11

Långt före Barbra Streisand fanns Judy Garland, Mrs Show Business kallad för sin berg och dalbane-liknande färd genom branschen. När Rupert Goold nu presenterar oss för Judy (Renée Zellweger) befinner vi oss i början till slutet inte bara för hennes karriär utan också för hennes jordevandring.

Vi skriver 1969 och hon har ingen stjärnstatus kvar i USA, men väl i Europa och främst i England där hon är inbokad för flera konserter.Hon gjorde också en på Kronprinsen i Malmö samma år.

Eftersom vi här med undantag för korta återblickar till MGM-åren och Judys relation till bolagets “diktator” Louis B. Mayer (Richard Cordery) och ungdomssvärmeri Mickey Rooney i vars Andy Hardy filmer hon var publikmagnet får lite kött på benen tillåter jag mig backa bandet själv.

Efter klassikern Trollkarlen Från Oz (1939) och paradrollen Dorothy vandrade Judy ut och in i musikfilmer ofta signerade äkta mannen Vincent Minnelli (pappa till Liza) men med En Stjärna Föds (1954) gick ridån trots lysande recensioner bokstavligt talat ner för hennes filmkarriär. Skivorna slutade sälja, men 1961 gjorde hon comeback på vita duken med Dom I Nürnberg mot bland andra Spencer Tracy och Burt Lancaster där hon till och med blev Oscarsnominerad.

Mot Lancaster spelade hon också i John Cassavetes Ett väntande barn varefter hon gjorde sin sista film Ensam Stjärna mot Dirk Bogarde i England (1963) där hon nu alltså befinner sig igen sex år senare för ett nytt försök.

Renée Zellweger är Judy Garland på kornet kryssande fram bland trasiga relationer, pillerburkar och tvivel på sin förmåga att fortfarande kunna trollbinda en publik. Varje nyans och gest sitter som urberget, och det enda problemet är det samma som när någon spelar Sinatra, Presley eller Crosby – originalen går inte att imitera.

Notera dock att Zellweger inte alls har en oäven röst. Scenerna med Garlands närkontakt med sin publik är fängslande och det är ett känt faktum att hon är en gayikon av rang. Här vill två gays bjuda ut henne på middag efter en föreställning, men alla restauranger håller stängt så de bjuder hem henne till sin enkla våning på äggröra. För en gångs skull träffar Judy människor av kött och blod och de delar sina respektive kors som deras öden tvingat dem att bära som medmänniskor och inte som idol och fans. En finstämd scen som lägger ribban för mycket av Judy Garlands tragiska sorti från rampljuset.

Förutom Zellweger finns många lyckade karaktärer som korsade hennes liv, däribland Finn Wittrock som hennes siste och betydligt yngre man Mickey Deans. Det spekulerade länge om Deans var en så kallad Toyboy, som ville sola sig i glansen av den fallande stjärnan, men så var nog inte fallet.

Filmen precis som boken Judy Garland – A Biography är rörande eniga om att Deans nog gjorde vad han kunde för att Garland skulle komma upp på banan igen, men precis som med en annan ikon, Elvis Presley fanns det gränser för vad omgivningen kunde påverka ett händelseförlopp som för länge sedan gått överstyr. Bilden av Judy får ytterligare tyngd av Darci Shaw som är en lysande Judy i unga år.

Jag skrev förra veckan att Joaquin Phoenix (Joker) doftade Oscar lång väg och jämnar nu ut könskvoten med att säga att oset ligger kvar i luften när det gäller Renée Zellweger.

Skriven 2019-10-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners