CYHRA, KB, Malmö den 9 oktober 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

När avhoppade sångaren från Amaranthe, Jake E och ex-In Flames gitarristen Jesper Strömblad slog ihop sina påsar 2017 och bildade CyHra tillsammans med trummisen och tillika tidigare Annihilatortrummisen Alex Landenburg samt Peter Iwers, en annan tidigare In Flames-bekant såg det onekligen bra ut på pappret. Det talades om en ny supergrupp, och så kanske man kan se det även om etiketten mest känns som en tröttkörd klyscha I dessa dagar.

Inte ett svagt spår

Gamla meriter väger dock lätt när det ska börjas på alldeles ny kula, men mitt första gig med kvartetten på Sweden Rock förra året gav onekligen mersmak, och när debutalbumet Letters to Myself därefter senkommet avlyssnades blev insikten om att de har något stort på gång än tydligare. Inte ett svagt spår kunde nämligen höras så långt öronen nådde. Vi talar metal med melodierna satta i första rummet arrangerade med modern fräsch touch.

Electrokrydda och bekanta In Flamesvibbar

Det är lite som i fallet Amaranthe, således. Fast utan den kvinnliga skönsången och de manliga growlinslagen. Däremot kunde mycket riktigt en del av den där välbekanta electrokryddan från Jake E:s tidigare band skönjas där på KB. Samtidigt tycker jag nog inte att In Flames-vibbarna är lika uppenbara även om Eugen Valovirta och tillfällige Strömbladersättaren Marcus Sunessons gitarrinsatser förvisso ter sig bekanta. Å andra sidan var syftet för herrarna därifrån uppenbarligen inte att fortsätta rakt av med den musikaliska gärningen i deras spår.

I fallet Iwers var tydligen inte CyHra heller den rätta vägen att gå. Denne har valt andra uppgifter istället på senare tid. Som att samarbeta med skivaktuelle funkrockgitarristen Paulo Mendonca. Som gitarrist ser vi alltså numera istället nämnde finske vikingen från black metalbandet Shining, Euge Valovirta.

Ingen mörkare väg på kommande albumet

Ni som likt undertecknad inte är death metal-connoisseurer behöver emellertid inte frukta för att CyHra ska ha tagit en mörkare väg. Att döma av de nya sånger som framfördes denna kväll kör kvartetten på och förfinar det melodiösa spår de började köra på för två år sedan på uppföljaren No Halos in Hell, som släpps den 15 november. Ta bara nya singeln Out of My Life, tala om att dofta hit lång väg. Metal? Visst, jag associerade till Kamelot mer än en gång under denna spelning. Men det vilade hur otroligt den än kan låta ochså en känsla av AOR över anrättningen.

Dramatik och mjuk falsett i rösten

Likaså var det lätt att uppskatta Battles from Within, en riffig, men också vemodig sak stark präglad av Jake E:s lyrik om sin bror, som tragiskt gick bort för tio år sedan. Överhuvudtaget gillar jag dramatiken i vokalistens röst. Ett extra plus för den mjuka falsetten, bör också utdelas. Den är tämligen unik i sådana här sammanhang, och ger en fin kontrast till tyngden i ljudbilden.

Mördarrefräng som gav rysningar

Som i en av absoluta favoriterna Heartrage där en ösig vers följs av ett kort soft parti och en mördarrefräng med den där falsetten som får det att rysa längs ryggraden. Eller som i den mer powermetalaktiga Here to Save You där guitarshredding och höga smekande (sång)toner möts i skön harmoni. Allt detta framgick med önskvärd tydlighet i sin prydno på KB.

En agenda där melodin är kung

Detta var dock inte de enda höjdpunkterna. Det är till exempel svårt att inte nämna Inside a Lullaby, kvällens mesta (power)ballad i det sammanhanget. Eller om vi tittar på andra sidan spektrat, kvällens förmodligen tyngsta alster I Am the One. Eller för den delen andra hyfsat ösiga saker, typ inledande Letters to Myself och Muted Life, vilka fungerade som ytterligare bekräftelser på bandets agenda. En agenda som alltid handlar om att melodin är kung. Något jag är den förste att applådera och är en stark anhängare av.

Metal och starka melodier tillsammans regerar, helt enkelt. Tyngden kan i bästa fall lyfta fram melodierna och tvärtom på ett positivt och effektivt sätt, vilket CyHra är ännu ett lysande exempel på.

Rutin, yrkeskunnande och fokuserad attityd borde ge utdelning

Med andra ord; sköter göteborgarna sina kort rätt och har lite flyt samtidigt har de alla möjligheter att klättra på karriärstegen. De har materialet, rutinen, yrkeskunnande och en skön bakåtlutad, men ändå fokuserad attityd på scen, och det borde rimligen ge utdelning under vägens gång.

Skriven 2019-10-10