SLOWMAN, En romantisk idiot (Slow Records)

I det civila heter han Svante Törngren, men som artist går denne rutinerade sångare, gitarrist och låtskrivare under namnet Slowman. Mannen har en lång karriär i musikbranschen som går tillbaka ända till åttiotalet i diverse konstellationer, men det var först 2004 första albumet i eget namn kom, The Best of Slowman.

Tankarna går till Bob Seger

Nu skriver vi 2019, och det är dags för verk nummer sex i ordningen, tillika det första på svenska. Tidigare har Slowman – med undantag för ett stickspår på en ep – alltid sjungit på engelska, och då går tankarna omgående till Bob Seger. Vilket förstås enbart ska tas som en komplimang.

Oundvikliga Lundellassociationer

Fast kanske är det ändå så att personligheten kommer fram mer nu när modersmålet blivit huvudsaken. Visst, det ter sig tämligen oundvikligt att inte dra Lundellassociationen från och till. Som till exempel när Tre nätter i Berlin, om ett kortromantiskt möte med mollslut, snurrar i spelaren. Eller för den delen Glamourhippie från Örebro. Hade Uffe sjungit sistnämnda hade jag varit säker på att det varit han som skrivit den också.

Samma sak kan för övrigt sägas om det hyfsat rockiga titelspåret. Det enda som möjligen fått mig att tvivla här hade väl varit den delen av lyriken som talar om att artisten ”aldrig gjort någon karriär” eller ”Här sitter jag i min skilsmässotvåa”. Eller ”satsar allt det jag har kvar på förlustprojekt ingen vill ha”. För inget av det där låter ju direkt som Lundell. Han måste ha en hel del kulor samlade i ladorna där på Österlen.

Ingen bluesman á la Johnson eller Wikström

Men Slowman är väl en bluesartist invänder kanske någon nu. Ja, kanske det. Men vi talar knappast i termerna Robert Johnson eller för den delen, Roffe Wikström. Däremot råder det knappast någon tvekan om att Det enkla livet bjuder på en hel del tunggung och att Stockholm blues nog kan stavas ruffig rockblues. Likaså ter sig Frånvarons makt smått jazzbluesig.

Bakåtlutat för vuxna (rock)öron

Å andra sidan är akustiskt opluggade På andra sidan stan en nästan söt singer/songwritersak medan softa balladen Aldrig ensam igen mycket väl hade kunnat ges bort till Niklas Strömstedt. Tro det eller ej.

Summa summarum talar vi en skön, oftast relativt bakåtlutad lyssnarplatta för vuxna (rock)öron, vilket givetvis aldrig ska underskattas. Förmodligen borde jag rentav ge resten av mannens repertoar en chans också.

Skriven 2019-09-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners