ONCE UPON A TIME…IN HOLLYWOOD

Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Emile Hirch, Margaret Qualley

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2019-08-16

När Hollywood vill låta en ny generation surfa på dess historia brukar man damma av femtiotalet. Femtiotalet badade i ljus som spred glans över filmstjärnor som Bogart, Monroe, Wayne, Hayworth och andra namn som lyfte sina filmer bara genom att medverka.

Med sextiotalet kom tv och allt fler av det gamla gardet började åldras, och i dörren stod Pacino, DeNiro, Hoffman och en ny hungrig generation redo att ta över. Att jag trivs som fisken i Tarantinos filmnostalgibassäng är inte så konstigt eftersom jag fanns på plats när det här hände i drömfabriken,

Once Upon A Time in Hollywood tilldrar sig 1969 två år efter att jag kom dit första gången. Hollywood hade redan då börjat lägga femtiotalet bakom sig och de stora ex-stjärnorna hade gått över till tv om de inte likt Eastwood, VanCleef och Vallach åkt till Europa och gjort en karriär i westerns.

Rick Dalton (DiCaprio) tillhör over-the-hill-gang och ser i karriär i rasande fart gå utför när han får ta stryk av nästa generations hjältar. Hans trogne vapendragare stuntmannen Cliff Booth (Pitt) lever gott på sin arbetsgivare som också blivit hans bäste vän.

Tarantino har bett oss nästan att skriva en försäkran i blod om att inte röja handlingen, så om denna nöjer jag mig att säga att Mansonsektens mord på Sharon Tate står i fokus precis som de en gång gjorde sommaren 69 i Hollywood.

Vad jag däremot kan ösa lovord och beröm över är förutom detaljrikedomen som framstår som ett kvitto på Tarantinos kärlek och kunskap om hur Hollywood såg ut och fungerade i nådens år 1969. Samt över hovbugningen till alla stjärnor som idag bara lyser som just stjärnor på marken på Hollywood Boulevard.

Audie Murphy får plats i dialogen när Cliff lugnar ner den upprörde Rick. Murphy var USA:s mest dekorerade soldat efter andra världskriget och blev en stor pang-pang hjälte inte olik Rick Dalton. Rick gör succé i Europa i den genre som rullade ut mattan för Eastwood hemma i USA igen och Lee VanCleef hade varit B-skådis i hela sitt liv tills han kom till Europa och blev stjärna.

Rick Dalton ger alla dessa plus Van Johnson, Joseph Cotten, James Coburn och en dröse andra före detta stjärnor ny lyster när de återupplivade vilda västern myten i Europa.

Jag har alltid respekterat DiCaprio och Pitt för deras val av roller, men aldrig förr har jag känt så varmt för dem som här och man märker att kemin har fungerat som ett urverk. DiCaprios Rick Dalton skulle kunnat ha varit Murphy, Ray Danton, eller vilken av dåtiden fallande westernhjältar på skalan under Wayne, Cooper eller Scott som helst.

Stuntmännen stod ju inte i rampljuset, så någon motsvarighet till Pitts Cliff Both kan jag inte trolla fram ur hatten, men utan tvekan trivs “hunken” Brad med att få visa framfötterna bland annat genom att täppa till munnen på en skrytsam Bruce Lee som säger sig kunna spöa Cassius Clay.

Givetvis har filmen också en signifikativ Tarantinoknorr, men den sparar jag åt er när ni går, springer eller kryper ner för att se årets filmbegivelse för filmnördar i allmänhet och nostalgiafans kanske i synnerhet.

Skriven 2019-08-14

Skriv ut sidan

Våra partners