CARMEN & LOLA (Carmen y Lola)

Regi: Arantxa Echevarria
I rollerna: Zaira Romero, Rosy Rodriguez, Moreno Borja, Rafaela Leon, Carolina África Martin

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-08-02

Carmen & Lola – Fucking Åmål utan fucking och utan Åmål.
Carmen och Lola är tonåringar, romer och spanska medborgare. De bor någonstans i Madrid.
Carmen är den snygga, sexiga tjejen som flirtar och skrattar, tjejen som alla vill ha. Hon har hoppat av skolan och ska snart gifta sig.
Lola är den alldeles okyssta blyga tjejen som pluggar och ritar fåglar och som aldrig har haft en pojkvän. Eller flickvän.

Filmen Carmen & Lola handlar om hur de två motpolerna dras till varandra och blir förälskade och hur hela helvetet brakar loss när kärleken upptäcks.

Förväntningar och gamla roller

För romska flickor ska gifta sig tidigt och helst bli hemmafruar och goda mödrar till en hel hög ungar. Klyschigt värre. Men Carmen och Lola har faktiskt bara ett småsyskon var, familjerna är alltså med spanska mått mätt “normalstora” och tjejerna har alldeles vanliga hobbies, som att rita fåglar, surfa på nätet, hålla på med mobiltelefonen, pyssla i sina gulliga flickrum och fotografera sina nya skor.

Fåglarna ritas så ofta under filmens gång att de blir till en övertydlig skriva-publiken-på-näsan symbol.

Mycket “tell”, lite “show”

Sedan är det mycket “tell” och lite “show” i filmen (tvärtemot hur det borde vara, “show, not tell”) – man säger i en replik att Lola är en plugghäst, men man visar det aldrig. Man visar bara hur hon gång på gång ritar fåglar och skolkar skolan för att rita fåglar och får anmärkningar för olovlig frånvaro, som hon försöker få sina föräldrar (som är analfabeter) att skriva på, genom att säga att det står något helt annat på lappen … Hur hon hade tänkt plugga på universitetet och bli lärare är ett mysterium. Lämna in olovlig-frånvaro-lappar istället för betyg och hoppas på att antagningen inte läser vad det står på papprena?

Man säger saker om “vitingar” versus “romer” i ett par repliker, men man visar det inte. Och är det inte naivt att tro att det bara finns två grupper i Spanien i allmänhet och i Madrid i synnerhet? Spanien har länge varit ett multikulturellt land. “Den arabiska invandringen” kom redan under medeltiden. När det gäller kulturintegration ligger Spanien före de flesta länder.
Det finns många, många människor som kommer från många, många olika länder och olika kulturer i Spanien … och att låtsas som att det bara finns “vitingar” och “romer” är så naivt och så missvisande och så dumt.

Religiös omvändelseterapi – igen

Den religiösa “terapin” och för försök till “rehabilitering” eller “utdrivning” har man sett så många gånger förr, och det har gjorts så mycket bättre, i till exempel Oranges Are Not the Only Fruit, The Miseducation of Cameron Post och Boy Erased.

Religiösa människor som ogillar eller inte förstår homosexuella har blivit till något av en trött standardkliché i film, och tyvärr gör det också att vanliga sekulära filmåskådare kan luta sig tillbaka i biofåtöljerna och känna sig självgoda, eftersom det bara är religiösa människor (typ “de där fanatiska katolikerna”) och/eller andra etniska minoriteter som har fördomar, inte “vi vanliga”.

“Fucking Åmål without the fucking”

Carmen & Lola kan lätt summeras som Fucking Åmål without the fucking” — vilket i och för sig summerar även filmen Fucking Åmål – för kärleken här är väldigt nedtonad, tjejerna är så unga och utslätade och modellsöta, de håller varandra i handen och pussas, vi snackar knappast R-rating eller Lisbeth Salander.

Under hela filmen får man ingen känsla av personkemi, av passion, av att det tänds någon gnista mellan de två skådespelerskorna. Det är totalt kallt.

Det finns mycket, mycket bättre filmer där man verkligen känner hetta och attraktion mellan rollinnehavarna.

Vad skvallras det om?

Man undrar vad det är som grannarna skvallrar om. Hålla handen och pussas är rätt så normalt beteende för alla tjejer, speciellt i Medelhavsområdet (kindpussande är den normala standardhälsningen, som omfattar även ytliga bekanta och inte så nära vänner och till och med folk som man inte gillar alls…)

Man kan också säga att filmen är Fucking Åmål utan Åmål. För om man redan bor i huvudstaden, var finns då den mytomspunna friheten och anonymiteten och rätten att vara sig själv?

Men även städer innehåller en bymentalitet, städer kan vara som ett kluster av små byar.

Så historien är densamma ännu en gång, kärleksparet måste fly, bort, bort … och springa ut i havet, in i solnedgången.

Det är klyschigt värre.

Två kulturer, två språk…

Början av filmen gör att man förväntar sig något riktigt bra, i stil med Bend It Like Beckham, en film som tar upp hur det är att vara britt och indier på en och samma gång, hur det är att ha två identiteter, två kulturer, två språk…

Carmen och Lola är både romer och spanjorer, har två språk, två kulturer, två liv… Det romska samhället börjar skildras på ett intressant sätt, men allt detta försvinner mycket snabbt och istället blir det här bara till ännu en standardromance. En romance som man sett så många gånger förr. Ibland med homopar och ibland med heteropar. Lika förutsägbar som en prick-till-prick teckning som man ser vad den kommer att föreställa, redan efter de första penndragen.

Omgivningen är oförstående och paret måste kämpa och det tar en hel evighet, och sedan måste de fly bort, bort, bort…

Ett grepp som använts både före och efter The Graduate, men aldrig lika bra.

Vad händer när solen gått ner?

För det är efter flykten som filmen egentligen borde ta sin början. Vad händer efter att det unga paret ridit in i (eller sprungit in i) solnedgången?

Hur klarar de sig, utan pengar, kreditkort, mobiltelefoner, utbildning, ID-handlingar, klädombyte, vänner, släktingar…?

Filmen börjar på ett intressant sätt, men sedan rinner allt ut i sanden. Bokstavligen.

Skriven 2019-08-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners