BON JOVI, Tele2 Arena, Stockholm den 5 juni 2019

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det har gått sådär fem år sen Bon Jovi gästade Sverige och förväntningarna var självklart höga inför kvällens konsert. Förbandet Blackberry Smoke gjorde vad de kunde för att värma upp publiken men det burkiga ljudet gjorde att det förmodligen bara var de som stod längst fram som tyckte att det gav något. Resterande publik roade sig med att leka med mobiler och köpa öl.

Burkigt och tråkigt ljud rakt igenom

Nåväl, 21.00 stod Bon Jovi på scen och öppnade med titellåten från senaste plattan This House is not for Sale. En bra val att öppna konserten med men fortfarande var det tämligen dåligt ljud. Man tänkte i sin stillhet att det fixar ljudgubben till, men det kan lika gärna sägas med en gång: det lät tämligen burkigt och tråkigt konserten genom. Inte så att jag ville lämna konserten och kräva pengarna tillbaka som det stod på löpsedlarna dagen efter, men jag är tämligen övertygad om att hade de skruvat ner lite hade det låtit bättre.

Snygg videoproduktion ramade in

Fast lika glad var Jon för det och fortsatte med den gamla megahiten Raise Your Hands. De gigantiska videoskärmarna ramade in musiken och varje låt hade sin egen produktion. Inte bara närbilder på svettiga trummisar eller annat. Videoproduktionen var väldigt snygg.

Hitspäckat, men vilken tonart hade Jon hittat?

Tänker inte räkna upp vad som spelades men den nästan 2,5 timme långa konserten innehöll de flesta hitsen Bon Jovi har gjort. Dock började redan efter några låtar sången att fallera, och vid flera tillfällen undrade jag om han överhuvudtaget hade någon medhörning. Någon kunde ju knackat honom på axeln och frågat vilken tonart han hade hittat. Några av de lugnare låtarna räddade honom men när det åter var dags att ta i sprack rösten mer än en gång. Hade jag haft en skämskudde hade jag nog tagit fram den då och då.

Countryrocken inte helt fel

Hitkavalkaden fortsatte oförtrutet och det ytterst kompetenta bandet gjorde ett snyggt jobb och fyllde upp med körsång så mycket de kunde. Stilmässigt känns det som musiken spretar vilket inte är så konstigt när det är trettio år mellan låtarna. Countryrocken är inte helt fel på Lost Highway och Gospeldoftande Lay Your Hands on Me svänger bra trots tidigare nämnda brister. God Bless This Mess från nya plattan med sin efterhängsna refräng fastnar snabbt.

Livin’ on a Prayer sist

Efter drygt två timmar tackade Bon Jovi för sig, men inte helt oväntat kom de in igen och bjöd på tre låtar till. Den som gissade att sista låten var Livin’ on a Prayer gissade självklart rätt. Den som är uppvuxen på 80-talet och inte har vrålat till den låten på någon fest måste ha bott på månen eller möjligtvis i Nordkorea.

130 miljoner album och musikalisk talang

Trots det soppiga ljudet är det ändå alltid en upplevelse att se stora artister live. Har de dessutom sålt 130 miljoner plattor bör detta vittna om en viss musikalisk talang. Tydligen håller Jon på med ett nytt album, och om han bara sjunger upp sig lite bättre kan han producera vuxenrock i något decennium till. Och tryter idéerna är det bara som nu att köra en Greatest Hits-turné. Det fyller garanterat både plånbok och arenor.

Skriven 2019-06-10