Ostens dag

Den 27 maj är inte vilken dag som helst, utan den är ostens dag, enligt temadagars kalender. Detta sedan den fina årgången 2010. Ostens dag bör dock inte förväxlas med Fetaostens dag, som efter ett EU-beslut år 2007 tillfaller på den 15 oktober.

LYCKANS OST är min barnbok utgiven på svenska, danska, tjeckiska, tyska, polska. Den bygger på ”Ulan”, som vann 1:a pris i en av Barnens Bio Kontrast utlyst tävling om bästa filmmanus för barn ”om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”, skriven av mig, Vladimir Oravsky, och Sven Erik Svenson.
Här kommer den om än utan illustrationer:

LYCKANS OST

På morgonen när Rasmus vaknade fann han en mus i en bur vid sängen. Musen sprang runt i ett roterande hjul.
Vid dörren stod Rasmus far och såg hur sonen gnuggade sig i ögonen av förvåning.
Rasmus far är forskare och han forskar på möss. Det var från sin arbetsplats han hämtade den lilla musen. Han berättade att när den lilla musens mor var dräktig, nedkom hon med tolv musungar. De var helt vita, helt svarta eller helt bruna. Med undantag för en, vars päls såg ut att vara sammansatt av alla de färger som blivit över från hans syskons pälsar.
De enfärgade mössen bar sig otrevligt åt mot sitt mångfärgade syskon, troligen på grund av att de tyckte han var för annorlunda, men det kan också hända att de var lite avundsjuka på honom.
För att rädda musen från plågan tog Rasmus far med den och bad sin son ta hand om den.
– Den heter Josef, sa fadern. Jag är säker på att den kommer att trivas hos dig.

Josef hade det bra hos Rasmus. Varje dag fick han färskt vatten, vitaminer och en bit ost, något som han verkade tycka speciellt mycket om.
Men Josef var ändå inte lycklig. Inte så att han var otacksam, men han – så som de flesta levande varelser, även de som ser något annorlunda ut – ville så att säga kunna stå på egna ben och drömde om att sköta och klara sig själv. Det var därför Josef rymde från sin bekväma asyl.

Josef smög sig in i Rasmus fars laboratorium för att övertala sina mussyskon att vara med på idén att lära sig framställa ost. Han trodde så pass mycket på sin idé att han var säker på att syskonen skulle acceptera honom tack vare den, sin annorlunda päls till trots.

Men Josef möttes inte av någon trevlig syn: Där fanns möss med två, ja tre huvuden, varav det ena kunde vara en katts. Där fanns möss med olika ögonfärg, ett vitt och ett svart öga som inte reflekterade något ljus, möss stora som små grisar, möss med fjäll i stället för päls, möss med trådar och katetrar instuckna i hjärnan och möss med en ständigt synlig rädsla i kroppen och blicken. Om det var sina bruna, vita och svarta bröder Josef hittade där visste han inte, men han gick åter ut bland människorna för att lära sig det han föresatt sig – att tillverka ost.

Josef blev snart klar över att hans nya skola, det gamla mejeriet, inte var någon drömarbetsplats. I separatorhallen, där separatorerna skiljer grädden från mjölken, var det fuktigt och klibbigt som i ett drivhus. Här och där rann det vatten som gjorde golvet spegelblankt och ishalt. Vilken oro och vilket öronbedövande larm! Mjölkkannor som klirrade, pumpar och ventiler som dundrade och tutade. Och överallt cirkulerade den livgivande mjölken i rör och ledningar, mejeriets ådror.
Kylrummet med saltbassängerna var annorlunda. Här rådde en iskall stillhet. Det var som i en gravkammare – kusligt stilla.
Josef märkte hur blodet stelnade. Hur katten står man ut här, tänkte han. Men tanken försvann hastigt då stillheten avbröts av ett sipprande ljud; det hördes när saltet trängde in i ostmassan.
Här i denna miljö skulle Josef skaffa sig sin nya kunskap.

Från en plats, väl gömd, observerade Josef hur en man vägde mjölken, tömde kannorna och åter placerade dem på bandet. Han såg hur kärnmjölken uppvärmdes och hur en maskin befriade mjölken från skadliga bakterier och smuts.

Josef såg, lyssnade och lärde.
Han följde mjölken till de väldiga ostkar dit den pumpats upp för ystning av två andra arbetare. Här tillsattes ostlöpet som gjorde att mjölken stelnade till en geléaktig massa. Därefter skars den upp i mindre stycken. Karet tömdes, massan uppvärmdes och rördes om.
Josef såg allt. Hur ostmassan togs upp, lades i formar och pressades samman. Pressningen är ett viktigt led, då får ostens inre sitt speciella och säljbara kännetecken.
Josef följde ostarna. Han såg hur de sänktes ner i saltlakebassängerna. Han såg sorteringen i färskostlagret. Han såg hur ännu en anställd vände på dem med jämna mellanrum och han såg hur en mörkhyad man doppade dem i paraffinbadet innan de till slut transporterades till mognadslagret.
Trots att det inte var så lite farligt för honom fortsatte Josef följa tillverkningsprocessen tills det kändes som att han hade den i blodet.

Visserligen var han ofta rädd, rädd för att göra sig illa eller för att rent av bli ihjälslagen. Det finns många faror för en mus på ett mejeri. Josef kunde bli ihjälklämd i en maskin, ihjälslagen av de anställda, fångad och ihjälgasad av hälsovårdsmyndigheterna eller itusliten av den katt som öppet tolererades på mejeriet.
Ständigt hungrig, utstött, jagad och sårad kom Josef ändå alltid tillbaka. Hans växande kunskap om alla hemligheter med osttillverkning gjorde honom lycklig.

Men Josefs lärotid i mejeriet resulterade inte bara i kunskap om ost. På mejeriets gård lärde han sig också att klättra ner för träd, att gå på två ben, till och med på frambenen, och att andas genom svansen blev helt naturligt för honom. På flykt undan förföljare lärde han sig till fullo konsten att göra en baklänges kullerbytta för att kunna försvinna i motsatt riktning. Han kunde vrida fötterna så att hans tasspår pekade åt fel håll och han kunde gå och springa baklänges. Dessutom lärde han sig att sopa igen spåren med svansen.
Likt en giraff eller annan passgångare kunde han gå genom att skjuta fram samma sidas fram- och bakben samtidigt. Han kunde springa som en kanin, och att rulla bakåt som en igelkott var en bagatell för honom. Josef lärde sig att springa i sicksack som en gasell, spotta som en lama, skälla som en hund och att även på annat sätt imitera de mest skilda djur.
När han pressade sin silkesmjuka, fläckiga päls emot kroppen blev den hård som en sköldpaddssköld och när han hängde med huvudet neråt som en fladdermus lyckades han gå armgång i mejeriets rördjungel.
När han koncentrerade sig på att pressa magen mot jordens centrum kunde han som en elefant stå tungt och stabilt på marken.
Likt en kamel kunde han vara utan vatten i dagar och likt de tålmodiga spindlarna kunde han undvara mat i långa perioder.
Trots styrkan i dessa nyvunna färdigheter hände det att Josef kände en gnagande pina. Han tvivlade.
Josef tvivlade på sig själv och sin förmåga att fullfölja det uppdrag han gett sig in i. Dessa tankar tillhörde en Josef som var tillfälligt trött och slutkörd, men han gav ändå inte upp eftersom han visste att även den mörkaste natt avlöses av en soluppgång.

Det var natt nu, mejeriet var förlagt i mörker och Josef var farligt insnärjd i en musfälla. Tystnaden pressade mot hans trumhinnor när ett metalliskt eko plötsligt hördes längs med rörledningarna.
En skugga fick sakta liv. Tyst kröp den längs väggen. Josefs ögon lyste som en lykta i mörkret. Likt en katt som går kring het gröt gick skuggan i cirklar runt de lysande ögonen.
– Ni har gett er tusan på att fånga mig men jag ger mig inte! skrek Josef. Kom an bara och kämpa om min päls! Er seger är inte given!
– Riv mig inte, viskade den krypande varelsen som visade sig vara en lika skräckslagen som beslutsam Rasmus. Jag har kommit för att hjälpa dig.
De såg på varandra i tysthet ett kort ögonblick innan Rasmus bet av fällans band med tänderna.
– Dom blir nog förvånade när dom ser fällan. Dom kanske tror att det var katten som befriade dig, sa Rasmus.

Josef tackade sin räddare i nöden och Rasmus sa att Josef nu var fri att ge sig av. Men nu när Josef visste vad han förmådde, så kändes det inte längre nödvändigt att ge sig av. Josef flyttade tillbaka till Rasmus.

En morgon när Rasmus vaknade fann han på golvet framför sig all världens ostar i alla möjliga färger och former: Mjuk och till smaken sträv bryndza från Slovakien, abertam från Tjeckien, schweizisk emmental med anor från romartiden, skarp spansk roncal, sarde från Sydkorsika, fransk maroiles med sin brunröda skorpa och saffransgula massa, roquefort, parmesan och oval mozzarella från Italien gjord på buffelmjölk, finsk kumminost, grekisk feta, vit, röd och blå chester och även stilton i bruna krus från England, fromage de la brie, en tårtformad dessertost som liksom banondor med konjak härstammar från Frankrike, tysk Harzerkäse packad i en liten träask, röd edamer från Edam i Holland och grön engelsk surmjölksost, fyrkantig steppeost från Ryssland, päronformad teta från Spanien, egyptisk skummjölksost, dansk skivad doftande danbo, portugisisk saloio, afrikansk surmjölksost på gröna palmblad och många, många fler.

Från ett hål bakom Rasmus bokhylla tågade Josefs alla bröder fram. Svarta, vita, röda och bruna. Det regnade där ute men solen sken och dropparna på fönstret färgade rummet i regnbågens färger.

Vid dörren stod Josef och såg hur Rasmus gnuggade sig i ögonen av förvåning.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-05-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners