HELLBOY

Regi: Neil Marshall
I rollerna: David Harbour, Milla Jovovich, Ian McShane, Daniel Dae Kim, Thomas Haden Church

BETYG: ETT
PREMIÄR: 2019-04-12

När jag kom hem efter att ha varit på pressvisningen av Hellboy, var jag tvungen att ge min hjärna ett samarinbad. Först sågade jag ut hjärnan ur skallen – jag har en speciell såg för ändamålet. Därefter lade jag hjärnan i en glasbunke med samarin. Jag passade även på att skölja ur öronen ordentligt med Salubrin. Sedan lade jag mig i soffan och tog mig en tupplur, och när jag vaknade var hjärnan åter redo att användas.

Jag har inte sett Guillermo del Toros Hellboy (2004) och Hellboys: The Golden Army (2008) sedan de kom, men jag vill minnas att jag gillade dem. De var kul, Ron Perlman var perfekt i huvudrollen, och den andra filmen var vansinnigt snygg. Mike Mignolas tecknade serie som filmerna bygger på har jag dock ingen relation alls till.

När man nu gjort en tredje film om den helvetiske utredaren av paranormal kriminalitet, är del Toro ersatt med engelsmannen Neil Marshall. Marshall tillhör inte mina favoritregissörer, men han har gjort en rad hyfsade filmer, som Dog Soldiers, Instängd, Doomsday och Centurion, plus mängder av avsnitt av TV-serier. Dessutom verkar han vara en trevlig kille.

Att Ron Perlman är ersatt i titelrollen är fullt förståeligt – Perlman fyller 69 på lördag. Ny Hellboy är David Harbour, som fyllde 44 igår.

Nya manusförfattare är uppenbarligen en tioåring som fått en sockerkick, och en artonåring som är full på folköl. Nya Hellboy är sanslöst usel. Det var faktiskt så illa att jag ibland ville lämna salongen. Jag stod inte ut mer. Att se filmen känns som att sitta naken på en pinnstol på E6:an. I motvind dessutom.

Det hela börjar rätt okej. I en snygg, svartvit prolog får vi se kung Arthur och hans riddare bekämpa den särdeles onda häxan Nimue – The Blood Queen (Milla Jovovich). Hon styckas och de olika kroppsdelarna begravs på olika platser.

Sedan är det nutid, vi befinner oss i Mexiko, och Hellboy går på Lucha Libre; mexikansk brottning. Detta är också rätt okej, så filmen verkade lovande. Men – när Ian McShane dyker upp som professor Broom och ger Hellboy i uppdrag att åka till England för att bekämpa tre jättar, vilket förstås leder till Numues återkomst, då går allt åt helvete.

För filmen.
Istället för en vettig handling får vi våld.
Istället för humor får vi våld.
Istället för bra rollfigurer får vi våld.
Istället för en riktig film får vi våld.

Nu är det förstås meningen att våldet ska vara roligt – men det är det inte. Det är även meningen att det ständiga bruket av ordet “fuck” ska vara roligt. Tror jag. Men det är det förstås inte.

Det ständiga, blodsprutande ultravåldet är datoranimerat – och ganska illa så. Hellboy slåss med mängder av demoner och monster, och det ser ut som ett något äldre TV-spel. I synnerhet ett par förvandlingar är kassa. Datoranimerat blod ser i princip aldrig bra ut.

Det känns som om Neil Marshall tappat kontroll över filmen, den är överallt hela tiden, den far omkring som den där jeepen i en av Åsa-Nisse-filmerna. Marshall har gått vilse i den handling som eventuellt fanns där.

Det är är bara högljutt och påfrestande. Huvudvärksframkallande. Rövtradigt. O-häftigt.
När får vi åter se allas vår Milla i en bra film?

För övrigt är det ju lika fånigt som dumt att denna nya film fått samma namn som filmen från 2004. Vore det inte bättre att lägga till en undertitel. Typ Hellboy: Fucking Hell. Eller en svensk titel, som Akta´re för helvetesgrabben – han är vass, han är farlig!

Skriven 2019-04-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners