IDIOTER jag stött på i mitt arbete som nöjesjournalist

Har vid det här laget officiellt varit frilansjournalist med musik, film och annan kultur som specialitet på heltid i drygt tjugofem år. Det har både gått upp – förvånansvärt mycket – och ner – inte minst sedan dagspressen började gå på knäna i gratisroffandets tecken. Men jag kan samtidigt konstatera att de människor jag haft att göra med till större delen varit schysta och sympatiska människor. Inte minst mina två långvariga nöjesredaktörer på Skånska Dagbladet hyser jag en evig tacksamhet mot för den generositet, värme, kunskap, professionalism och inte minst frihet de gav mig genom åren. De är värda all respekt och beundran, och definitivt en egen (hyllnings)krönika vad det lider.

En uppmuntrande chefredaktör

Men så finns det ett antal individer som lite slarvigt och sammantaget skulle kunna betecknas som idioter. Som en namne till mig – vad gäller förnamnet alltså – som var någon slags nöjeschef på Metro i Stockholm då det begav sig. Varför då, undrar måhända vän av ordning. Kommer strax till det, men först en liten bakgrundsteckning; jag började skriva för Metros Malmöedition 1999, och kom snabbt in i verksamheten. Chefredaktören var driven, rak och synnerligen uppmuntrande och ville helst jag skulle ha någon ny artistintervju eller ett reportage att bidraga med varje dag. Sådär rullade det på ett par tre år i oförminskad styrka, och till större delen publicerade alla Metros editioner mina texter.

En (över)sävlig individ

Tills en dag då det från högre ort i hufvudstaden skickades ut ett modernt dekret som sade att numera skulle minsann verksamheten centraliseras. I samma veva slutade min stöttande chefredaktör för att han – vad jag vill minnas – skulle hålla sitt löfte till sin fru och ta ett jobb närmare hemmet. Istället fick jag en (över)sävlig individ – min namne alltså – som var totalt oförmögen eller också brydde han sig väl helt enkelt inte – att ge besked om någonting. Man skulle ge förslag, skicka mail, återkomma till förbannelse vad gäller varenda litet ”knäck”.

– Du får återkomma om det. Vi kanske får det här från någon av våra internationella editioner. Sedan vet jag inte om jag gillar denna grupp/artist heller (läs: jag vet inte vem det är). Så vi får se…..

Fallet med Evanescenceintervjun

Sådär gick snacket rutinmässigt när det gällde denne omöjlige man, men det värsta exemplet handlar om gruppen Evanecence. Jag var en av de absolut första som gjorde en intervju med bandet i det här landet, och kontaktade därför givetvis Min namne. Som naturligtvis då inte visste vad han tyckte. Till saken hör att bandet slagit igenom direkt med låten Bring Me to Life samtidigt som tillhörande albumet Fallen börjat sälja i mångmiljonupplagor. Verket ifråga blev sedermera en av 00-talets största succéer, och sålde i slutänden i över sjutton miljoner exemplar världen över. Men Min namne valde alltså att dra ut på sitt svar och hålla mig på halster. Längre fram i vår förhandling efter ett par tre ytterligare telefonsamtal lät det så här:

– Jag vet inte. Vi kanske får en intervju med Amy Lee istället. Så vi får se…

Amy Lee kontra. Ben Moody

För den ignorante kan nämnas att Amy Lee var/är sångerska i Evanecence, och jag hade fått en intervju med gitarristen Ben Moody. Som fröken Lee både skrivit låtarna med och bildat bandet med. Men det skulle alltså dras ut på tiden ändå. Så till slut efter ytterligare – skulle jag tippa – fyra till sex veckor fick jag mycket riktigt beskedet att Metros amerikanska edition fått en intervju med Amy Lee istället.

Totalt sisådär tre månader från initial kontakt till besked tog det såvitt jag minns i det här fallet. Skandalöst lång tid? Absolut. Tala om dålig respekt för en trogen frilansare att utnyttja en outtalad beroendeställning på detta sätt.

Nonchalans och subtil maktdemonstration

Ser man sedan det hela ur Metros egen synvinkel, borde man då inte tagit chansen att vara först med detta musikaliska scoop på ett tidigt stadium när nu tillfälle gavs? Klart man skulle. Hade jag varit Min namnes chef hade jag gett honom en ordentlig skrapa för senfärdigheten. Hade detta sedan varit en engångsföreteelse, så visst – forgive and forget – men när detta agerande nu mer hade karaktären av en sorts sur ”icing on the cake” går det inte att komma ifrån att det här handlade om nonchalans och en slags subtil maktdemonstration.

Finnen och krönikan om brottsprovokation med mera

Inte särskilt subtil var kollegan på samma tidning. Vi kan kalla honom för Finnen eftersom både för- och efternamnet är finskklingande. Mannen ifråga var för övrigt i dåläget också Chefredaktör, och tillika beslutande vad gäller krönikörerna. Vilket då också betyder att han supportade de regelbundet förekommande krönikörerna Göran ”Åsiktsmaskinen” Greider och den obehagliga militanta revolutionären Nabila Abdul Fattah.

Nåväl, på ett stadium kring mitten av millenniets första årtionde bestämde jag mig för att även försöka bli krönikör på Metro. Jag hade ju trots allt varit mångårig skribent på tidningen på detta stadium, och Finnen borde väl rimligen ha någon uppfattning om mitt sätt att skriva. Så jag ringde upp och berättade om min avsikt, varpå Finnen frågade om jag hade något ämne att skriva om. Som ett slags prov då. Jag svarade att jag ville göra ett inlägg i debatten vad gäller buggning, brottsprovokation och liknande. Jag tyckte nämligen att polisen borde ha bättre verktyg för att sätta åt de grovt kriminella. Dessutom rasade debatten från och till just då, så tajmingen var god.

Surmulet trotsigt nobbande

Så långt var allt gott och väl. Finnen och jag kom överens om att jag skulle leverera krönikan inom kort, och menade sedan att om den var ”bra skriven” skulle vi köra. Så vi hördes någon vecka senare, varpå besked gavs. Men nu var Chefredaktörens professionella attityd som bortblåst. Istället sade han ungefär följande:

– Jag har läst krönikan och tycker den är bra skriven. Men jag tänker inte publicera den. Och jag tänker inte förklara varför, sade Finnen surmulet och närmast trotsigt.

Jag tappade närmast hakan. Så överraskande och närmast chockerande. För att inte tala om hur enastående oförskämt. Och arrogant. Jag menar, är det något denna otrevlige individ var skyldig mig i detta läge var det väl ändå en förklaring. Samt betalning förstås. Men jag blev så förvånad att jag inte kom mig för att säga något. Något jag faktiskt grämer mig än idag. Om Inte annat för principens skull.

Revybruden och intervjun med Shakira

Ett annat tillfälle då jag borde krävt betalning för väl utfört arbete var den gången jag anlitades av Veckorevyn. Det hände inte ofta att jag hade kontakt med tjejtidningarna, men i det här fallet ville de ha min intervju med Shakira. Jag skulle åka ner till Tyskland – det kan ha varit München – för att göra en face to faceintervju med den glödheta colombianskan, och försökte givetvis pressa in personliga frågor som kunde ge en heltäckande och riktig bild av henne. Problemet var bara det – skulle det visa sig – att den kvinnliga redaktören på tidningen – vi kan kalla henne Revybruden – inte ville ha en äkta intervju med sångerskan, utan en sensationslysten dito.

Hur som helst gjorde jag intervjun där i Tyskland när sångerskan spenderade en heldag på ett hotell med att prata om sig själv och sina två kommande skivor Fijación Vol. 1 och Oral Fixation Vol. 2 för journalister från hela Europa. Sedan åkte jag hem och skrev en artikel för diverse dagstidningar och en för Veckorevyn. Ett antal dagar efter jag mailat iväg min text till Veckorevyn fick jag Revybruden på tråden, och hon var inte alldeles nöjd. För att:

– Vi vill ju att varenda citat ska vara som en rubrik, och så är det ju inte här.

Fabricerade citat förmodligen ett önskemål

Alltså, för att nu tala klartext. För att Revybruden skulle blivit nöjd hade jag rimligen behövt ett antal a) Renodlat korkade kommentarer, b) Skandalartade avslöjanden, c) Kontroversiella åsikter och/eller d) Snack om eventuell tragik i barndomen. Problemet är bara det att Shakira av allt att döma är en synpatisk och smart kvinna med en lycklig uppväxt i bagaget. Så vad skulle jag göra för att Revybruden skulle bli nöjd? Fabricera citat? Förmodligen . Men det hade varit usel oseriös journalistik, som inte varit ärlig mot läsaren. Således skäms jag å Revybrudens vägnar. Om jag åtminstone hade fått betalt för min text kunde jag varit lite nöjd. Men liksom i exemplet med Finnen tappade jag hakan här också istället för att ställa tydliga krav.

Affektbruden och intervjuerna

Ställde tydliga krav gjorde jag för övrigt inte heller på nästa figur på listan. Däremot berättade jag för henne i tydliga ordalag vad jag erbjöd. Alltså vad gäller den dåvarande presschefen på den avsomnade Bråvallafestivalen. Vi kan kalla personen ifråga för Affektbruden. Ni kommer att förstå varför inom kort. Hur som helst ringde jag under en kort tid upp arrangörer för att sälja in helt vanliga förhandsintervjuer till en gratisdistribuerad nöjestidning som vi kan kalla för Nöjesmagasinet. Intervjuerna var gjorda av ”yours truly” och innehöll ingen som helst textreklam. Den enda kopplingen till arrangören ifråga skulle då vara att artisten eller gruppen i mina intervjuer skulle uppträda på ett viss evenemang som arrangören höll i.

Filtret och mailkravet

Ja, ni förstår poängen, så allt detta blev tydligt förklarat när jag ringde upp arrangerande Scorpio. Fast inte i första taget då förstås. Jag hamnade nämligen initialt hos ett så kallat filter, en glorifierad sekreterare av vad jag kunde höra yngre modell, vars uppgift rimligen var att ta emot och/eller stoppa samtal, och då lät det ungefär som så här när jag dragit hela min harang och förklarat mitt ärende

Filtret: Ja, men okej då förstår jag. Skulle du kunna skicka ett mail, så kan du återkomma sedan

Jag: Det kan jag göra, men jag tror det vore lättare att förklara det live i telefon för Affektbruden

Filtret: Men vi vill helst ha ett mail.

Jag: Ja, men då försöker jag skriva en sammanfattning, och så återkommer jag. Blir det bra om en sådär en vecka?

Jag insåg det hopplösa i att argumentera och ville dessutom inte vara ”jobbig”. För grejen med mail och andra sätt att kommunicera digitalt med folk är – och då med risk för att generalisera, vad gäller särskilt de tre senaste generationerna från åttiotalisterna och framåt – är att alldeles för många helst inte verkar vilja ha någon kontakt live. Eftersom det är enklare så. De vill bara kunna stänga av när det passar eftersom det där med att prata med en mänsklig varelse är för nära, för personligt, innebär för mycket uttryck av känslor. Eller vad det nu kan vara. Men oavsett vilket, sett utifrån ter sig det här beteendet bara fånigt, omständligt, slött och nonchalant.

Röst i falsett och orerande i panik

– Vi pratar för helvete nu, så varför ska jag då skicka mail som jag ska lägga massor av tid på att upprepa mig skriftligen i om du nu inte råkar vara intresserad på allvar.

Nej, sådär har jag förstås aldrig svarat på en förfrågan om att skicka iväg ett mail efter att i detalj ha förklarat mitt ärende även om jag skulle vilja. Men för att nu fortsätta min berättelse, så återkom jag programenligt till Scorpio veckan därpå, och då blev jag minsann kopplad till – ta-da – Affektbruden. Jag hann knappt presentera mig förrän hon klämde i med något i stil med:

– Jag har redan pratat med Nöjesmagasinet. Vi har pratat direkt med dem.

– Men jag säljer ju in det här konceptet på deras vägnar. Det är det som är tanken. Skribenterna skriver materialet, och tar kontakt med kunderna.

– Ja, så är det i alla fall. Vi vill prata direkt med dem.

– Men jag har ju befogenhet att sälja in på deras vägnar. Det är så konceptet fungerar.

Ungefär i det här läget gick Affektbruden bananas, lät rösten gå upp i falsett och orerade i panik något om att hon inte ville prata mer med mig, och att jag inte skulle ringa igen. Jag tror hon hotade med något också, men jag vet inte vad. I det här fallet var professionalism verkligen inte en hederssak. Min första tanke var när luren var påslängd; hur i allsin dar fick denna omogna individ sitt jobb? Med hjälp av sin curlande morsa eller farsa kanske? Eller kanske enbart för att hon såg rätt ut. Eller för att den personalansvarige var av samma lindrigt balanserade sort och därmed såg sig själv i henne? Vem vet.

Affektbruden från sin käcka sida

Men låt oss nu strunta i spekulationerna och hoppa framåt i tiden istället. För året därpå skådade jag minsann en intervju med någon pressansvarig för Bråvallafestivalen på tv, och minsann om det inte var Affektbruden. Där stod en klyschig blondin som lystrade till namnet jag så väl kände igen och flinade med hela ansiktet, och på det hela taget visade sig från sin mest käcka sida. Tv-tittarna skulle bara veta att hon gick i affekt för, …well ingenting när jag försökte prata med henne året innan om något så trivialt som ett eventuellt publicerande av en intervju eller två.

Fler idioter och social kompetens på dödsbädden

För att runda av och travestera Orup, så kan jag inte påstå att idioterna stått på rad i det här jobbet, men de jag haft det tvivelaktiga nöjet att råka på har onekligen varit ööh…minnesvärda. Neutralt uttryckt alltså. Samtidigt och hur som helst är det skönt att få ur mig dessa berättelser. Ni läsare kan i sin tur alltid begrunda och kanske flina en smula. Eller ta det som en varning. För även om långt ifrån alla är idioter, så finns de överallt. I en högre utsträckning än förr, skulle jag vilja hävda. Men inte nog med det; vanligt sunt förnuft, respekt, hyfs och social kompetens verkar också ligga på dödsbädden. Och kalla mig gärna konservativ, en del av problemet har med internet att göra. Men det är förstås en helt annan sak som måhända kommer att avhandlas i en annan krönika.

Skriven 2019-04-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners