DUMBO

Regi: Tim Burton
I rollerna: Colin Farrell, Eva Green, Danny DeVito, Michael Keaton, Nico Parker

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-03-29

Original-Dumbo är ett mästerverk. En fabel som alla barn kan identifiera sig med. Barnet i fabeln råkar vara en liten elefant som blir mobbad för sina stora öron – men elefantungen får revansch, när det visar sig att öronen ger honom möjlighet att flyga!

En fabel i samma genre är Den fula ankungen (också filmad av Disney). Ungen i den berättelsen är mobbad som liten, men det visar sig ju att han legat i ett svanägg, och alltså får ungen sin revansch. Mobbarna får stå där med lång näbb (bokstavligen) när ungen växer upp till en vacker svan.

Sensmoralen är densamma: det som gör dig udda och annorlunda och kanske till och med mobbad och utstött, är också det som gör dig speciell. Och det kan få dig att flyga!

X-men och många superhjältemytologier kör med samma sensmoral!

Sälta och svärta är det fina i kråksången

Original-Dumbo är också kryddad med mycket sälta och svärta, och så har den filmhistoriens mest berömda kråksång, och en fin skildring av vänskap mellan en mus och en elefant – trots att möss och elefanter enligt fördomarna inte ska kunna bli vänner.

Original-Dumbo bryter ner så många fördomar på så kort tid. Hela filmen tar ungefär en timme.

Så många barn har växt upp med denna fabel om udda vänskap och om den mobbades revansch. Dumbo har kommit ut på VHS, DVD och BD i olika omgångar – och även visats på bio då och då.

Själva animeringen är inspirerad av surrealismen, Salvador Dalí och den expressionistiska klassikern Nosferatu, så väl som klassiska karikatyrer, och filmen innehåller inte en enda onödig, tråkig eller intetsägande bild. Filmen innehåller också några av de roligaste och sorgligaste scener som någonsin har gjorts.

Nu är det dags för en ny version av Dumbo att flyga på bio. En så kallad live-action film istället för en tecknad film … men vi vet ju att de mesta av effekterna och de fantastiska djuren är gjorda i datorn, så även detta är ju på sitt sätt en animerad film.

The Greatest Showman i mindre skala

Den nya filmen tappar direkt bort vad som är bra med originalfabeln. Man får inte identifiera sig med Dumbo, vänskapen mus-och-elefant är helt struken, och man får mest av allt bekanta sig med en massa människor på cirkusen, som påminner om “the freak-show” i The Greatest Showman, fast allt är i mindre skala. Allt är fejk, så när cirkusen får en riktig “freak” – varför blir cirkusdirektören då så förtvivlad? Man måste ställa upp på den fullständigt idiotiska premissen att folk blir chockerade över Dumbos utseende – och att en elefantunge med jättestora blå ögon och mjuka, fina, stora öron kan ses som något annat än supergullig!

Huvudpersoner i filmen är en familj där mamman är död (igen) och pappan är en sörjande änkling (igen) och barnen är så där amerikanskt söta (igen) och sover med make-up, hårspännen och perfekt blankt och kammat hår, som aldrig blir ruffsigt eller skitigt en enda gång under filmen. De är fattiga, men har perfekta kläder som aldrig blir smutsiga. Och de behöver aldrig ytterkläder, hur kallt det än är. Tjejen är intresserad av teknik och naturvetenskap och ska hela tiden göra experiment.

Hela denna intrig är direkt kopierad från Disneys The Nutcracker and The Four Realms. Inte nog med att man räknar med att folk inte minns original-Dumbos storhet. Man räknar även med att folk har glömt bort årets julfilm, som gick på bio för bara några månader sedan.

Det är synd att Dumbo blir “side-lined” i sin egen film, som ska handla om en sörjande familj som läks (igen) tack vare att de lär sig en magisk läxa (igen).

Varför ska någon rida på en flygande elefantunge?

När det väl avslöjats att elefanten kan flyga, finns det egentligen inte mycket att tillägga. Och det avslöjas redan i inledningen av den här nya filmen! I originalet var detta klimax, revanschen, metaforen för absolut frihet och seger.

Varför ska någon rida på en flygande elefant? Varför skulle det vara mer spännande med en ryttare, än att bara se än elefant flyga? Det är totalt ologiskt. Liksom så mycket annat. Hur kan bilderna i den nya Dumbo vara så intetsägande och tråkiga, och karaktärerna så platta och intetsägande, när original-Dumbo hade så spännande och experimentella bilder och så intressanta karaktärer? Hur kan historieberättandet ha blivit så tunggrott och omständligt, när originalet var så rent och knivskarpt? Hur kan filmiskt berättande ha gått baklänges i utvecklingen?

Dumbo och Spitfires

Varför har man flyttat handlingen från andra världskriget till strax efter första världskriget? Men ändå är tiden så ospecifik, ibland ser det ut som 1930-tal, som i Water for Elephants, och ibland som ett fantasyland som aldrig funnits.

Original-Dumbo innehöll en tidningssida med nyheter – där nyheter om brittiska Spitfires presenteras sida vid sida med nyheter om Dumbo.Det diskuteras om USA ska gå med i andra världskriget eller inte. Dumbo fungerar som upplyftande inspiration och förebild.

Original-Dumbo gjordes 1941, så detta är en film där handlingen utspelar sig i samtiden, men remaken utspelar sig i någon slags retro-futuristisk kostymdrama-epok, som ser ut att vara gjord helt i datorn, alla eventuella känslor och allt patos dränks effektivt med specialeffekter, och handlingen har inte mycket med våra dagar att göra. Förutom att det hintas om att det är mer politiskt korrekt att ha en cirkus helt utan djur. Men vem skulle komma på tanken att betala inträde för att se de platta och tråkiga karaktärer som presenteras i filmen?

Tim Burtonfavoriter återkommer

Det positiva med filmen är att det är en Tim Burton film, vilket innebär att några av hans gamla favoriter kommer in i handlingen i andra halvlek: Eva Green (Miss Peregrines hem för besynnerliga barn) och Michael Keaton (Batman). Danny DeVito och Michael Keaton får nya scener tillsammans i en Burton film, men nu är det ombytta roller, när det gäller vilken karaktär man ska heja på.

Det är inte direkt uppenbart vilka karaktärer som är “goda” och vilka som är “onda”. Märkligt nog är det karaktärer som vi ska se som “goda” som ger elefantungen namnet Dumbo (väldigt korkat), vilket är ett namn som de elaka mobbarna ger honom i originalfilmen. Danny DeVitos cirkusdirektör verkar till en början suspekt, men han går från potentiell “movie villain” till motvillig hjälte, för att rädda sin cirkusfamilj. Eva Greens karaktär verkar lurig, ett slags femme fatale, men hon visar sig ha ett hjärta av guld, och hon drar sitt strå till stacken för att rädda Dumbo och hans mamma Mrs Jumbo.

Man slipper också ett evighetslångt “final battle” och det är positivt. Klimax är istället fritagningen, med en massa jakter och actionsekvenser – där Dumbo flyger igen.

Originalfabelns eviga glans förloras

Michael Keatons karaktär kan dock inte beskrivas med mycket mer än “bad guy”. Keaton gör en variant på rollen han hade i The Founder. Han tar något som någon annan kommit på (McDonalds, respektive en flygande elefant) och utnyttjar det för egen vinnings skull, utan tanke på att dela med sig till “original-familjen”. Hans stora temapark som havererar är som en avlägsen släkting till Jurassic Park.

På det hela taget kan den nya Dumbo beskrivas som en uppföljare till original-Dumbo. Vad händer sedan? Vilka skrupelfria typer kan tänka sig att slå klorna i en flygande elefant?

På så sätt förlorar man original-fabelns allmängiltiga och eviga glans. För redan som fyra-fem-åringar fattade vi ju att Dumbo inte handlade om en flygande elefant. Det handlade om oss alla. Att vi aldrig skulle låta mobbare trycka ner oss, att vi skulle låta vår kreativitet flyga fritt och att vi aldrig skulle låta några fördomar diktera vem vi skulle vara rädda för och vem vi skulle få vara vänner med.

Elefanter och möss kan bli bästisar!

Skriven 2019-03-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners