COLETTE

Regi: Wash Westmoreland
Verklighetens The Wife i sekelskiftets Paris! Med drag av Big Eyes och A Star Is Born, Storbritannien 2018
I rollerna: Keira Knightley, Dominic West, Eleanor Tomlinson, Denise Gough, Aiysha Hart
DVD/Blu-Ray/VOD
(Scanbox Entertainment)

BETYG: FYRA

Anna Karenina i Leo Tolstojs klassiker. Elizabeth Bennet i Pride and Predjuduce. Cecilia Tallis i Ian McEwans Atonement. Alla ser de ut som Kiera Knightley. Även om ingen av dem såg ut som Kiera Knightely när man läste böckerna. (Alla vet ju att Anna Karenina ser ut som Greta Garbo!) Nu ser även den franska succéförfattarinnan Colette ut som Kiera Knightley. Skillnaden är att Colette funnits i verkligheten och den här gången är det för ovanlighetens skull inte Joe Wright som regisserar, utan Wash Westmoreland. Dessutom tar faktiskt filmen upp frågan om hur adaptationer bestämmer hur vi “ser” en viss person.

Från blyg lantis till världsvan parisiska

Colette är känd för sin trilogi om Claudine – och i filmen säger Colette att hon tänkt sig hur Claudine ser ut. En blyg lantis med långa flätor. Ungefär som Colette själv, som ung. Men Colettes äkta man Willy ser en helt annan Claudine – en modern, fräck parisiska med kort, bobbat hår. En modern 1900-tals tjej. Så han anställer en algerisk skådespelerska som har en macho, tuff look och kort hår, för att spela Claudine – och sedan ser han till att Colette klipper sig och klär sig precis som Claudine ser ut i teaterpjäsen … Och han marknadsför The Claudine Twins.

Resultatet blir en Harry-Potter-liknande craze … där mängder av kvinnor och flickor försöker se ut som Claudine. För nu är det ju bestämt hur hon ser ut! Hur hennes hår är, vilken typ av klänning hon har, vilken typ av krage …

Men vad händer när Colette inte vill se ut som Claudine längre? När hon inte längre vill vara en del av maken Willys falska PR-fabrik?

Kvinnan bakom succén – The Wife

Filmen Colette är väldigt lik filmen The Wife. Det finns repliker och ordväxlingar som låter nästan exakt likadana – och ibland har man en känsla av att man hade kunnat bytt ut dialogerna, filmerna emellan, och ingen hade märkt något. Skillnaden är att Colette är baserad på en sann historia, The Wife är en fiktiv historia (baserad på Meg Wolitzers bästsäljarroman). Skillnaden är att Colette mestadels utspelar sig i början av 1900-talet och The Wife utspelar sig i början av 2000-talet … Skillnaden är att … ja, egentligen finns det ingen skillnad … Vi har alltså inte kommit någonstans i utvecklingen på 100 år!

Det är en skrämmande tanke.

Vad är det som räknas? Vem är det som räknas?

Kvinnors liv, kvinnors skrivande, kvinnors litteratur och så vidare, räknas fortfarande inte, eller så räknas de som andra klassens vara. Både i Colette och i The Wife är det frun som skriver bästsäljarna —- men mannen säger att det är han som skriver mästerverken. Han får ära och berömmelse och priser och fina recensioner och massor av pengar — medan hon sitter inlåst i ett rum och skriver och skriver och skriver. Utan att få cred.

Men om hon direkt hade sagt: “Detta är mina böcker … !” Hade de då blivit utgivna? Lästa? Tagna på allvar?

Det vet man inte. Men svaret på denna fråga i båda filmerna tycks vara ett rungande: “Nej, det hade de inte!”.

I alla fall när mannen levererar replikerna.

PR som konstform

Det är också lätt att dra sig till minnes Tim Burtons Big Eyes, som handlade om en verklig konstskandal, där det kom fram att de kända Big Eyes målningarna inte var av Walter Keane, utan av hans fru, Margaret Keane.

Men hade de blivit ett fenomen om de marknadsförts som hennes målningar? Walter Keane lever inte längre, men Margaret Keane har sagt om sin ex-make att han var i alla fall bra på “publicity”. Även om han inte gjorde ett penseldrag under hela sitt liv.

Är publicitet och marknadsföring en konstform i sig? Kanske en svårare konstform än skapandet?

För det verkar onekligen ibland som att det är svårare att sälja en bok än att skriva den. (Eller svårare att sälja en tavla än att måla den). Att skapa ett fenomen och att bygga upp en “craze” – det är inte lätt.

Claudine som varumärke

I filmen Colette framstår Willy som ett marknadsföringsgeni, någon som kan charma societeten, kultureliten, den betalade, läsande publiken… ja alla. Och annars framstår han som en kvinnokarl och slösande slarver och allmän skitstövel.

Colette får till sist nog av sin man och hittar en ny kärlek och ett nytt liv på scenen – och hon skriver nya bästsäljare under sitt eget namn. Hon får total upprättelse på alla sätt och vis. Men så är hon ju också känd som hon som en gång var Claudine – och det i sig är ett starkt varumärke.

Förälskad i en talang

När det gäller förhållandet mellan Willy och Colette – är Han kär i Henne eller är han kär i Hennes Talang? (Något som man funderar på även när det gäller det helt fiktiva förhållandet i A Star Is Born … Där den “nya” bioversionen A Star Is Born – Encore verkligen understryker att det är talangen som är attraktionen).

När Willy säger att han älskar Colette och att hon inte får lämna honom … är det sant, eller är det alla pengar som hon drar in till honom (och som han snabbt slösar bort) som han älskar? Den berömmelse och den status som böckerna ger honom? Böcker som Colette skrivit?

Willy försöker med andra spökskrivare, men ingen av dem har talang. Det är inte lätt att skapa en sensation.

Moderna idéer och momentum

För ovanlighetens skull är Colette en författarbiografi som inte vältrar sig i elände. Det är också något så ovanligt som ett kostymdrama som inte är långtråkigt och sömnframkallande. Colette visar vad ett bra kostymdrama behöver ha – det behöver INTE anakronismer och moderna kläder och ett uppjazzat soundtrack av Bon Jovi (eller annat skrap från 1980-talet) – det behöver moderna idéer.
Det är idéerna som gör att filmen Colette känns så modern.

I början av 1900-talet verkade ju allt nytt och spännande och fräscht. Uppåt och framåt och bättre och bättre dag för dag! Den entusiasmen och framåtandan har fångats i Colette – och det känns som om Colette är en modern tjej som finns här och nu. Inte som någon som var ung för 100 år sidan.

Det här är den modernaste och coolaste roll som Kiera Knightley gjort sedan Bend It Like Beckham.

Nedtonade skandaler och en resa mot jaget

Men om den verkliga Colette skulle besöka oss idag, hade hon nog blivit besviken över att vi inte kommit längre i utvecklingen. Vare sig det gäller LGBTQ-rättigheter eller jämställdhet eller kulturell diversitet.

När det gäller sanningshalten i filmen – för en gångs skull har man inte lagt till en massa extra snaskigheter, utan istället dragit ifrån. Colettes liv i verkligheten var så fullt av “skandaler” att det överträffar det mesta av vad dagens kändisar kan tänkas ställa till med.

Som bild av en människas frigörelse och resa för att hitta-sig-själv och sin egen röst är Colette inspirerande, rörande och fortfarande allmängiltig.

Skriven 2019-03-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners