MILLENCOLIN – nu betyder gigen allt för de albumaktuella punkarna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gamla punkband dör inte i första taget, de bara fortsätter och fortsätter. Som till exempel Millencolin. Hela tjugosju år har förflutit sedan skatecombon såg dagens ljus där hemma i Örebro, och så sakteliga började sin vandring ut i världen mot internationell succé och amerikanskt skivkontrakt med legendariska indiebolaget Epitaph. Med hängivenhet och hårt slit på vägarna i form av tvåtusen konserter genom åren har de byggt sitt rykte. Samt givetvis med poppunkiga tongångar på totalt nio album. Det senaste SOS släpptes så sent som för några veckor sedan, och responsen har varit god. Kanske bättre än på länge.

Nytändning med förra albumet

– Ja, den har varit väldigt exalterad, kommenterar gitarristen Mathias Färm. Den har varit jättebra, verkligen, och det tror det har att göra med att det hade gått sju år utan att det kommit något nytt från oss när vi släppte förra skivan True Brew. Vi turnerade järnet med den. Så det var en nytändning och vi fick mycket bra kritik utanför Sverige.

Problem med tyckare med enorm makt

Utanför Sverige ja. För på hemmaplan hette det rutinmässigt “Millencolin surfar vidare” i recensionerna. Vilket är intressant, menar Mathias. För så uttrycker sig ingen kritiker utomlands. Där pratar man överhuvudtaget inte om bandet på det viset. Sedan verkar inte gitarristen överdrivet upprörd över hur det fungerar i vårt land, men han kan se det som ett problem ur den aspekten att vissa tyckare har “sådan enorm makt”. Det blir märkbart, helt enkelt. Fast samtidigt fortsätter kvartetten göra sin grej, något det nya verket utgör en tydlig bekräftelse på. För om något utgör denna sångsamling en återgång till en plats med idel catchy melodier där allt började en gång i tiden.

Vill få folk att tänka

– Jag tror de sista två skivorna återkopplar till varför vi skapade bandet en gång i tiden. När vi släppte Machine 15 2008 hade vi kommit så långt vi kunde med experimenterandet, vilket var något som om jag nu ska vara ärlig aldrig föll väl ut hos fansen. Sedan är SOS vår mest politiska skiva också. Vi har velat hålla oss borta från det tidigare, så nu när vi närmat oss politike gör vi det på ett subtilt sätt. Vi vill få folk att tänka, men det handlar inte om att predika. Avsikten är att de ska fundera över vad som händer i världen, och hur de själva uppför sig.

Trettio idéer blir fjorton

– Men oavsett vilket är mitt intryck efter att ha lyssnat på SOS är att ni fortfarande har lätt för att skriva?

– Jo, nu är det ju så att det är jag och Nikola (Sarcevic, sångaren) som skriver alla låtarna. Vi brukar ha kanske trettio idéer som “boilas” ner till fjorton. Vi har en studio som jag startade med en kollega, och när han dog köpte vi den av hans fru. Våra tre senaste skivor är inspelade där. Där har vi oändligt med tid, så man måste tro på sig själv att det man gör är bra för att bli färdiga.

Spelade in genombrottsalbum i Hollywood

Studion ifråga går under namnet Soundlab Studios och är belägen i Örebro, hemstaden Millencolin alltid varit trogen. Visserligen bor inte alla medlemmarna i stan längre, men det är ändå bandets fasta punkt när de inte befinner sig på resande fot. Sedan fanns det för all del en tid då sällskapet prövade att spela in på annan ort – genombrottsalbumet Pennybridge Pioneers färdigställdes till exempel i Hollywood med Bad Religions sångare Brett Gurewitz vid spakarna – men sådana lösningar tröttnade de gradvis på. Istället fick välmeriterade producenten Lou Giordano, känd för sina samarbeten med folk som Goo Goo Dolls, Lemonheads och Taking Back Sunday komma till Örebro för att göra sitt jobb.

– Ja, han fick bo här då. Men från början gjorde vi ju de första tre skivorna här. Sedan kom Brett in i bilden, och då blev det mycket så att vi åkte till olika studier. Men vi insåg till slut att det inte hände så mycket. Alla var grymma, men det var ingen särskild mening med det. Nu har vi gjort allt i den vägen som vi kan, så i det här läget kan vi känna att det går lika bra att spela in hemma.

Millencolin är jobbet, men alla gör annat också

Att få till SOS tog likväl fyra år att få till medan uppehållet mellan de två föregående skivorna hann bli hela sju år. En lång tid. Särskilt i dessa blixtsnabba (internet)dagar när band kommer och går utan att man hinner reagera. Men Mathias reflekterar inte över sådant, utan tycker bara det tillhör livets gång. Förklaringarna till frånvaron i utgivningen är lika självklar som logisk, verkar han tycka.

– Att turnera på en skiva tar två, tre år. Sedan hade vi ett tioårsjubileum för en skiva. Det var jättebra spelning, som växte fram även om vi inte behövt göra den. Så det var mycket under den tiden. Sedan är Millencolin jobbet för oss, men vi gör mycket annat också.

– Ja, även om ni nu kan leva på Millencolin, så har Nikola gjort soloskivor, du har bandet Franky Lee, trummisen Fredrik Larzon har sitt band Kvoteringen och gitarristen Erik Ohlsson jobbar som grafisk designer?

Lättare hålla samman nu än förr

– Men vi är väldigt ödmjuka inför det här med Millencolin. Det är väl först de senaste tio åren vi har förstått hur unikt det är att man kan försörja sig på musiken. Vi har levt gott hela vårt vuxna liv på den. Vi drog ju igång direkt efter gymnasiet och har aldrig haft ett vanligt jobb.

– Samtidigt har ni ju lyckats hålla ihop alla dessa år. Skulle du vilja säga att det i viss mån beror på att ni gett varandra frihet att göra annat?

– Ja, så är det. Också har Nikola och jag känt varandra sedan lekis. Men det är lättare att hålla ihop idag än för femton år sedan. Det var så spretigt förr. När vi är på turné nu kan jag känna att jag vill gå och äta själv ibland, och det är okej.

Signades som första icke-amerikanska band

– Jag har aldrig hört något om tjafs och krisande för er?

– Nej, vi lade band på oss någonstans kring 1995 efter en turné i Sydamerika. Då var det svårt i tre månader, men sedan hittade vi ändå tillbaka till varandra efter det. Sedan dess känns det jävligt stabilt.

– Ändå fick ni kämpa rätt länge innan det hände något internationellt med karriären. När kände du att det här kunde bli något mer än en kul hobby?

– Det var väl aldrig ett mål för oss att det skulle bli något större av det. Vi ville bara ha ett band. Men sedan gick det bra i Sverige snabbt. Vi gjorde 150 gig på ett år. Fast sedan när vi fick kontrakt med Epitaph kände vi att det här kan nog bli något. Vi var ju det första icke-nordamerikanska band som de signade.

Vill inte fortsätta för pengarnas skull

– Hur ser du på framtiden?

– Det känns lite som om vi kan köra på tills vi blir pensionärer. Har vi tur kan vi bli kult och fortsätta. Det är bra återväxt i den här genren. De som går på våra konserter är inte femtio och sextio, utan den är tjugoåringar. Så så länge vi har något kvar att ge, och inte bara gör det för att tjäna pengar kommer vi att fortsätta.

– Det låter som om du fortfarande tycker det här är lika roligt som när ni började?

– Ja, det är det nog. Men förr var det kul att vara i USA, och upptäcka landet, men nu är spelningen huvudsaken. Det är allt. Sedan är resandet den tråkiga biten. Att stå på scen är det roligaste som finns, men att åka till Australien är inte roligt, det tar ett helt dygn. Men när man står på scen är det värt allt. Då glömmer man det där.

Skriven 2019-03-07