ALITA: BATTLE ANGEL

Regi: Robert Rodriguez
I rollerna: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2019-02-13

Det här är alltså filmen som James Cameron har drömt om att göra i sisådär två decennier. På grund av tidsbrist överläts regiuppgiften emellertid till slut på vännen Robert Rodriguez eftersom arbetet med uppföljarna till Avatar drog ut på tiden. Igen och igen, är man benägen att konstatera.

Fast oavsett vilket; efter allt ståhej frestas jag onekligen att vädra min besvikelse. Missförstå mig inte nu. Alita: Battle Angel är naturligtvis i mångt och mycket en fröjd för ögat. I alla fall om man kan ha överseende med att titelfiguren – med flit förvisso – ser ut som den mangafigur hon ska vara med allt vad det innebär av väl stora ögon och jobbigt tunn kropp.

En konsekvent skildrad mangavärld där alla figurerna sett likadana ut hade varit lättare att köpa, men när nu endast Rosa Salazar i titelrollen är modellerad efter den japanska serievärlden, och resten av karaktärerna ser ut som vanliga människor blir resultatet aningen märkligt.

Handlingen då? Well, vi befinner oss åter i framtiden på ett jordklot på dekis. I vanlig ordning styrs de sorgliga resterna av en autktoritär ledare, denna gång i skepnad av Mahershala Alis Vector. I det här fallet bor diktatorn bokstavligt talat i skyn med sina hejdukar på och i en svävande stad medan folket får klara sig bäst de kan i den skitiga och livsfarliga storstaden Iron City nedanför.

Cyborgen Alita i sin tur, är när historien tar sin början bokstavligt talat bara skuggan av sitt forna jag. Endast huvudet och torson återstår när Christoph Waltz doktor Ido hittar henne på ett gigantiskt skrotupplag. Väl på hemmaplan igen gör han så att säga folk av henne igen genom att koppla ihop de upphittade delarna med en passande kropp han av någon anledning har på lager.

Något Ido inte kan hjälpa Alita med är minnet. Hon kommer nämligen inte ihåg någonting av sitt förflutna, bara obehagliga minnesfragment dyker upp i medvetandet då och då. Däremot visar sig flickan snabbt ha avsevärda förmågor var gäller fajting av alla de slag samtidigt som tycket för den dödliga sporten Motorball är uppenbart.

Som synes bjuder inte själva historien på överdrivet mycket nyheter. Inramningen må vara lyxig, men berättelsen har man onekligen sett förr. Men än sen då inte. Det är oftast en dålig anledning för att avfärda något. Så också i det här fallet. För tar man bara det här för vad det är levereras nämligen godset. Inte minst finns här ett antal närmast hissnande actionsekvenser, som rimligen bör få publiken att greppa armstöden på biofåtöljerna.

Sedan är karaktärsteckningarna knappast av det minnesvärda slaget med tanke på de förmenta ansatser till djup manuset innehåller. Inte heller den standardiserade romantiken övertygar, för övrigt. Fast en Christoph Waltz i en ovanligt sympatiskt och empatisk roll adderar onekligen överraskande mycket hjärta till helheten. Vilket bara är att applådera.

Skriven 2019-02-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners