AQUAMAN

Annons

FAKTA
Regi: James Wan
I rollerna: Jason Momoa, Amber Heard, Willem Dafoe, Patrick Wilson, Nicole Kidman, Dolph Lundgren

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-12-14

Aquaman har förärats en Legoparodi och en halvhjärtad tv-pilot tidigare, men nu har Atlantis superhjältekung slutligen förärats en svindyr filmatisering med James Wan, skaparen av hårdkokta skräckserien Saw i registolen. För egen del hade jag höga förväntningar på den här filmen, Jason Momoa gjorde en cool debut som titelfiguren i förra årets Justice League, och de trailers som föregått premiären är fantastisk tjusiga. Fast nu när filmen väl avnjutits kan jag väl inte riktigt säga att förväntningarna infriats. Väl lång och för mycket av det goda för att den ska kunna belönas med det där riktigt höga betyget blir domen.

Eftersom det här är titelfigurens filmdebut solokvist är det förstås oundvikligt att själva ursprungshistorien finns med i bilden, men klokt nog städas denna undan tämligen fort. Fyrvaktaren Tom räddar livet på Atlantisdrottningen Atlanna, varpå ljuv musik uppstår och sonen Arthur föds innan vi får oss till livs några av hans barndomsupplevelser.

Det är det hela, därefter kastas vi in i den huvudsakliga storyn där den vuxne Arthur/Aquaman tvingas in i en våldsam kamp om tronen i det sjunkna Atlantis med sin halvbror Kung Orm. Denne hotar nämligen med krig mot den miljödestruktiva ytvärlden. Seriens klassiske ärkefiende Black Manta finns också med på ett hörn, så oddsen för ett positivt utfall ser inte lysande ut, men vår hjälte har god hjälp av både sin mentor Vulko i bakgrunden och den lika smarta som handlingskraftiga prinsessan Mera på slagfältet.

Ur de flesta aspekter är förstås Aquaman i mångt och mycket en typisk superhjältefilm, men det går knappast att komma ifrån att regissören James Wan haft visioner för hur han skulle föra över denne ibland förlöjligade hjälte från DC-stallet till vita duken, och då talar jag inte bara om Jason Momoas samtida skäggigt tatuerade ”vattenman” och Amber Heards tuffa Mera, utan också om den fantasirikt häftiga skildringen av Atlantis. Lägg därtill att de två manusförfattarna lyckats addera lite humor till anrättningen också utan att sabotera den seriositet som jag envist hävdar behövs även i en superhjältefilm. När allt blir tjo och tjim, och inget är på allvar som i förra årets Thor: Ragnarök är det svårt att engagera sig.

Fast precis som antyds här ovan blir det lite överdrivet kaloririkt i slutänden. Wan öser på med fajtande och actionsekvenser i kolossalformat väl mycket, och har inte riktigt haft vett att lägga av i tid. Imponerande? Absolut, men jag hade inte direkt invänt om särskilt den avslutande striden på havsbottnen kortats en del. Men ändå, totalt sett utgör det här likväl ett tydligt steg i rätt riktning för DC:s superhjälteuniversum. Återstår dock att se om detta räcker för att The Flash och Green Lantern också ska få sina sedan länge utlovade soloäventyr.

Skriven 2018-12-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners