ROCK OF 80’S, Malmö Arena, Malmö den 28 oktober 2016

Annons

Regi: Christoffer Bendixen
Medverkande: Peter Johansson, Joakim Cans, Bruno Mitsogiannis, Jessica Andersson, Thomas Wikström, Per Andersson, Kee Marcello

Åttiotalets hårfagra hårdrock och metal lever. På senare år har den fått både en viss upprättelse av surmagade kollegor och återfått popularitet igen hos fansen. Det om något är världssuccén med Rock of Ages ett bevis på. Rock of 80´s utgör en slags avskalad föreställning, inspirerad av musikalen där storyn lämnats därhän, men fristående nytillkommen skojfrisk dialog och infall ersatt en sammanhållen berättelse mellan sångerna. Det är lätt att förstå tilltaget i sig. En mindre omfångsrik produktion har gett billigare omkostnader. Likaså har större konstnärlig frihet inhöstats, vilket i förlängningen lett till att även låtar utanför förställningens repertoar kunnat plockas med. Som Ace of Spades och Thunderstruck, två sånger som verkligen inte har ett dugg med Los Angeles Sunset Strip att göra.

Å andra sidan skulle man ha kunnat göra en renodlad konsertvariant av det hela också utan att för den sakens skull tappa bort showelementet. Det hade kanske rent av varit det bästa. Som det nu var vilade det på energiske Per Anderssons axlar att agera både ciceron och lustigkurre. Han i sin tur involverade sedan resten av ensemblen i dialog och tokerier, som inte alltid fungerade fullt ut. Det genomgående skämtet som gick ut på att alla inblandade måste ha coolare artistnamn, typ Kee Marcello blev till exempel mest bara tjatigt i längden.

Med detta upplägg blev det väl mycket flams mellan sångnumrena, vilket både drog ner tempot och helhetsintrycket en del. Tanken har förstås varit att återskapa den lättsamt humoristiska tonen från Rock of Ages, men i det avseendet har man dessvärre i viss mån gått bet. Det var symptomatiska att det mest lyckade komiska numret denna afton plockats rakt av från musikalen. Det är naturligtvis det gayiga komma-utnumret till tonerna av REO Speedwagons smäktande I Can’t Fight This Feeling som åsyftas. Så ska den lustiga slipstenen dras.

Men skojandet i all ära. Det var som sig bör det positiva intrycket av det rent musikaliska man tog med sig hem efteråt. Inte så konstigt kanske eftersom ensemblen bestod av folk som så uppenbart hyser en genuin kärlek till de här låtarna. Sådant som musikalstjärnan Bruno Mitsogiannis uppspelta version av Kiss Heaven’s on Fire, Alice Coopers Poison, signerad Tomas Vikström och inte minst Jessica Anderssons kraftfulla tolkning av Hearts Alone var bara några av de nummer som stod ut.

Sedan gjorde icke att förglömma Queenspecialisten Peter Johansson sin bästa Jon Bon Jovi imitation i Wanted Dead Or Alive medan Joacim Cans tog sig an Pour Some Sugar on Me. Ja, och låt oss för all del inte heller glömma att Kee Marcello spelade sitt eget tjusiga solo i Superstitious. Mer originalljudande än så blev det inte denna kväll, och det räckte faktiskt ganska långt.

skriven 2016-10-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners