BRUCE SPRINGSTEEN, Parken, Köpenhamn den 22 juni 2016

Annons

Det här var alltså turnén som skulle uppmärksamma det klassiska albumet The River, men det som skulle bli en fullskaling satsning rakt igenom ser nu ut att bli en slags halvmesyr i slutänden. Tydligen har Bossen själv kommit fram till att det hela blev väl deppigt att bara plöja skivans låtlista rakt igenom, och tagit konsekvenserna av detta genom att dra låtlistan mer åt det Best Of-orienterade hållet I Parken avverkades bara drygt en tredjedel av dubbelalbumets tjugo spår, och det finns det säkert massor av åsikter om, men i slutänden tror jag få förutom de mesta kalenderbitarna hade något emot denna kursändring.

Fast det är klart, några av kvälens starkaste nummer var faktiskt hämtade från just The River. Som inledande Out in the Streets och partajiga Cadillac Ranch, två typiska exempel på det patenterade E Street Bandsoundet med Roy Bittans plinkande klaviaturer och framträdande saxofonsolon signerade Jake Clemons, som mest framträdande drag. För att inte tala om titelspåret, som kom bara lite mer än en timme in i den gott och väl tre timmar långa konserten. Det var väldigt lätt att uppskatta det smakfulla luftiga arrangemanget låten försetts med i denna förlängda stämningsyllda version. Likaså var det lätt att uppskatta mixen av storslagenhet och kärvhet i den sorgligt vardagsnära uppbrotssången Point Blank.

Men som sagt, för övrigt blandades det mer eller mindre friskt från den digra repertoaren. I vanlig ordning skulle man kunna säga. Lika självklart var det att det mesta som serverades sklle vara guld av skiftande sort, däribland en avskalad I´m on Fire, The Promised Land med fina sax- och klaviaturinpass och den oemotståndligt uppspelta Waiting on a Sunny Day. Sistnämnda konkurrerar om att vara Bossens mest publikfriande sång alla kategorier, och denna känsla blev inte direkt mindre den här gången när ett superfan plockades upp på scenen och både fick sjunga refrängen solo och ta sig en svängom med idolen inför de fyrtiosextusen i publiken.

Vad spelade det då för roll för helheten att den sällan spelade Natalie Colehiten Pink Cadillac lät en aning tungfotad, rock’n’rollförsöket You Can Look (But You Better Not Touch) var rätt umbärligt och Murder Incorporated, modell plågsamt enahanda ljudvägg dessvärre tedde sig närmast gräslig? Inte mycket får man väl erkänna. För precis som vanligt bjöd Springsteen och E Street Band på en självklart gedigen och proffsig föreställning. Sedan fick engagemanget, inspirationen och den generösa närkontakten med publiken en att se förbi de i ärlighens namn rätt milda felstegen, Därmed var också den glädjefyllda feststämningen ett faktum även den här gången.

skriven 2016-06-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners