VANESSA CARLTON, Ideal Bar, Köpenhamn den 10 maj 2016

Annons

Popvärlden är ofta grym. Vanessa Carlton kom, sågs och mer eller mindre försvann från den stora offentligheten inom loppet av några år. Ändå borde hennes tidlösa singer songwriterpop ha renderat henne en stabilt hälsosam karriär på lång sikt vid det här laget. Istället kämpar hon på så gott det går. Tiden har liksom gått sedan singeln A Thousand Miles – denna snyggt uppbyggda pianobaserade popdelikatess – nådde top fem på Billboardlistan och tillhörande albumet Be Not Nobody sålde platina på hemmaplan, och nu dryga dussinet år senare har ingen annat sångerskan släppt varit i närheten av de högre regionerna på listorna världen över.

Kräftgången blev tydlig denna kväll. Carltons spelning i Vegahuset flyttades på kort notis från dess lilla salong till den tillhörande barscenen intill. Sorgligt, minst sagt. Och bedrövligt. För att inte tala om orättvist. För sångerskan har genomgående gett ut starka album genom åren. Senaste och tillika femte utgåvan, Liberman släpptes så sent som i oktober förra året, och det i alla fall delvis nya sound som introduceras där präglade också till stor del detta intima gig. Sådant som smått dansanta Take It Easy, den folkdoftande Willows och inte minst Hear the Bells var exempel på den atmosfäriskt synthbeklädda repertoar hon anammat på senaste verket. Annorlunda? Absolut. Men Vanessa Carlton var och är fortfarande sig själv Själen lever och har hälsan även i det nya materialet, fattas bara annat. Live visade det sig dessutom att de här låtarna kunde lyfte ytterligare. Något inte minst ende medmusikanten Skye Steele – mannen bakom mångfacetterat violinspel och diverse inspelade ljud – kan ta åt sig äran åt

Fast hur mycket jag än uppskattar vad hon gör med Libermanmaterialet, så är frågan om jag inte tyckte ännu mer om det välbekant ljudande pianobaserade materialet. Sådant som valsiga Tall Tales, sakrala extranumret Marching Line och inte minst Carousel var exempel på klassiska Carltonsånger av bästa snitt. Ja, också avverkades förstås A Thousand Miles också. Som första nummer dessutom. Så den är ”avklarad”, som vokalissan själv uttryckte saken. Det är förvisso förståeligt om hon är lite trött på sin enda hit, det gör henne måhända irriterad att många bara förknippar henne med den. Men faktum kvarstår; det här är en både personlig och lite udda skapelse, som, ändå har en självklar igenkänningsfaktor och alla ingredienser en hit med potentiell klassikerstatus bör innehålla.

Fast med detta sagt, Carlton är en för duktig artist för att reduceras till ett enda musikstycke. Den starka, men samtidigt nyanserade rösten, det flyhänt detaljerade pianospelet och det gedigna låtskrivandet. Allt detta gör henne till någon som förtjänar en lång karriär värd namnet. Sedan skadar det förstås inte att hon har lätt för att prata och dela med sig av sina erfarenheter om både musiken och det privata. Jag tänkte osökt på VH-1-serien Storytellers ibland under kvällens gång, och det är definitivt inte det sämsta.

skriven 2016-05-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners