MARIT BERGMAN, Folk å Rock, Malmö den 29 januari 2016

Annons

Det vore synd att påstå att Marit Bergman varit överdrivet synlig på sistone. Visserligen har hon släppt låtar virtuellt i egen regi, men man får gå tillbaka till 2009, och albumet The Tear Collector för att hitta någon release i tillplattad form, och även live har karriären gått på sparlåga. Tills nu det vill säga. Ett nytt verk tillika på svenska, betitlat Molnfabriken släpps om några månader. Fast redan nu befinner sig Bergman på miniturné, och i fredags förärade hon Malmöpubliken ett gig tillsammans med sin helkvinnliga kvintett på synnerligen intima Folk å Rock. Dock är det lika bra att säga det på en gång; Bergman har gått vidare, i alla fall tycks hon i till stor del ha lämnat engelskan bakom sig. Hela åtta av kvällens tretton nummer framfördes på modersmålet, vilket kanske var lite överraskande med tanke på att ingen hört sångerna ifråga än. Ja, förutom allsångsdängan Dra åt helvete då, den omtalade skrapan till hennes belackare som haft elaka synpunkter både på Bergman själv, och hur kvinnor rent allmänt ser ut och ska bete sig.

Fast det faktum att så många av numerna var totalt okända spelade faktiskt ingen större roll. Inte minst för att svenskan gav sångerskan en ny dimension, ett mer personligt tilltal, som kändes både fräscht och trovärdigt. Rent musikaliskt kände man dock igen sig. Hitvänligheten gick knappast att ta fel på. Både inledande Dagen då våren kom till Bredäng med sitt trevligt blippiga syntljud och ovannämnda Dra åt helvete var närmast skamlöst klatschiga. Lika melodistarka och skinande, men betydligt mer nedtonade var vemodiga tillbakablicken Ibland gråter jag bara för att tiden går och rytmiska midtempoesset Andra elefanter. Lika allvarlig som i Springer rätt mot ljuset i vilken den flitigt debatterade incidenten med vakten som höll en marockansk pojke mot stengolvet på Malmö Central i höstas. Då blev Bergman kanske mer politisk än någonsin.

Fast som sagt, på det musikaliska planet lät det välbekant. Gamla favoriter som personliga favoriten, hoppfulla This is the Year och Out on the Piers flöt friktionsfritt ihop med de nya sångerna, och Bergman själv gjorde dem rättvisa i ett spralligt avslappnat gig där spelsugenheten av alla på scen lyste igenom från första tonen till den sista. Energin var uppenbar, och klimax kom i givna extranumret Adios Amigos då Bergman fick sällskap av duettpartnern Cecilia Nordlund på scen. Resultatet blev en lekfullt punkkryddad urladdning med ogenerad gapighet som bonus. Detta alster är förstås knappast det mest representativa som går att uppbringa på Bergmans repertoar, men att döma av fansens respons denna kväll är det definitivt en stämningsförhöjare av rang.

skriven 2016-01-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners