ROYAL BLOOD – ett garagerockande Led Zeppelin gör succé

Annons

De kan beskrivas som en ohelig allians mellan Led Zeppelin, The White Stripes och Black Keys. Namnet är Royal Blood, och idag bara knappt två år efter bildandet är de ett av Englands absolut hetaste band. Lysande kritik, nomineringar till prestigefyllda pris som Mercury Prize och BBC:s Sound of 2014 samt idel topplaceringar runt om i Europa, inklusive en förstaplats på den brittiska topplistan med det självbetitlade debutalbumet har följt i dess spår.

Ändå har inte ens två år har förflutit sedan bildandet, så att hävda att responsen överträffat förväntningarna är inget annat än ett understatement.

– Yeah, jag menar vi förväntade oss ju knappt att sälja något alls av plattan, bekräftar den sjungande basisten Mike Kerr. Men samtidigt började vi ändå på botten. Vi var ändå tvungna att åka runt överallt och spela för att fixa en bas av fans även om allt sett i det stora perspektivet för all del gick rätt snabbt.

Med de kommersiella framgångarna följde prestigen i samma veva. Prestige i form av ovannämnda prisnomineringar. Duon vann förstås ingenting, men det hade ingen större betydelse, menar Ben. Det viktigaste var att bli nominerad.

– Ja, jag tror det säger en del att bli inkluderad bland sådana talanger. Sedan vet jag inte hur viktigt det hade varit att vinna. Det finns alltid en dold politisk agenda i sådana där sammanhang.

Faktum kvarstår dock att bandet snabbt blev något av kritikerdarlings. Att så skulle bli fallet var kanske inte helt oväntat med tanka på jämförelserna med The White Stripes och Black Keys. Fast å andra sidan värjer sig Ben en del från den kopplingen.

– Det faktum att vi också bara består av två personer kommer alltid att leda till att folk gör sådana associationer. Samtidigt är jag inte så säker på att vi låter särskilt mycket som dem även om vi är fans själva, i så fall finns det andra band som ligger närmare till hands att nämna. Fast jag tackar dig och alla andra som tycker vi påminner om Led Zeppelin. Det tar jag som en komplimang.

Royal Blood bildades så sent som sommaren 2013. Det var då Ben återvände till England efter en upplyftande niomånaderssejour på guldkusten i Australien. Där ägnade han sig åt att surfa, segla, bergsklättring, njuta av solnedgångar och fuska som kock innan kosan vändes mot England igen. Väl där återknöt han kontakten med trummande vännen Ben Thatcher, och därefter dröjde det inte många timmar förrän Royal Blood bildades.

– Vi spelade inte in direkt, men vi spelade definitivt redan dagen efter jag kommit hem. Jag blev uttråkad snabbt efter Australienvistelsen, så vi bestämde oss för att hålla igång. Om vi spelat musik tidigare? Absolut. Annars hade det aldrig gått. Vi hade en hel del erfarenhet sedan tidigare. Vi tillhörde samma musikscen i Brighton förr, men spelade i olika band.

– Strax därefter hade Arctic Monkeys Matt Helders på sig en Royal Blood-t-shirt på under deras framträdande på Glastonburyfestivalen. Det måste väl ha varit ert första break?

– Vi är väldigt tacksamma för deras bidrag, men vi ser det inte som ett break. Då visste ju ingen vem vi var, så ingen nappade på grejen som sådan, och det får man ha i åtanke. Därför ser vi det de gjorde mer som en hyllning till oss som band.

– Fast oavsett vilket. Sedan dess har väldigt mycket hänt på kort tid. Har du märkt av några svårigheter att hålla fötterna kvar på jorden.

– Jag är inte så säker på vad uttrycket betyder. För varför skulle jag vilja ha fötterna kvar på jorden? Förr eller senare landar man ju igen. Jag gillar vyn där jag befinner mig nu. Men det betyder att jag måste bete mig som ett arsel för det.

– Det är förstås sant. Men betyder det också att Royal Blood är något du vill hålla med på på lång sikt?

– Jag kommer alltid att spela. Det är allt jag någonsin gjort. Jag började när jag var sex, så det stod klart ganska tidigt att musik skulle bli min grej.

– Då antar jag att du ser fram emot att ni ska vara förband till Foo Fighters senare i år?

– Absolut. Varför skulle jag inte det? De är ju väldigt stora, och vi ska spela på fantastiska arenor inför massor av folk. Så jag är väldigt exalterad, jag kan knappt bärga mig.

Skriven 2015-02-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners