Vågmästarrollens sanna natur solkas av kontraproduktivt tjafs

Annons

När SD kom in i riksdagens finrum 2010 gnisslade alla andra partier högljutt tänder. Plötsligt stod de inför fullbordat faktum och kunde inte göra så mycket mer än motvilligt acceptera demokratins spelregler. Dock bildade sjuklövern tidigt en mer eller mindre officiell pakt som gick ut på att nykomlingen inte skulle få det minsta inflytande och att ingen någonsin skulle låta sig stöttas av dem.

Problemet är bara det att SD fick en vågmästarroll, och då säger det sig liksom själv att det skulle bli omöjligt i längden för både Alliansen och de rödgröna att undvika att mottaga stöd – om än ofrivilligt sådant – från Jimmie Åkessons parti. Särskilt för Reinfeldt blev detta snabbt en huvudvärk. Visserligen vann Alliansen oftast omröstningarna, men oppositionen anklagade honom föga förvånande för att backa i sina löften och bjuda in SD i den politiska värmen. Fast det gjorde de förstås inte, långt därifrån. Avståndstagandena har rent allmänt ständigt kommit som ett brev på posten. Däremot är ju sanningen den att Alliansen inte haft något annat val än att ta emot stödet när det bjudits. På samma sätt har de rödgröna kunnat tacka och ta emot när vänsteralternativet tett sig mer attraktivt för det illa sedda partiet. Nu senast drabbades som bekant Reinfeldt av en saftig prestigeförlust när förslaget om höjd brytpunkt röstades ner.

Man skulle kunna tro att dessa nederlag på båda sidor påmint parterna om vågmästarrollens självklara natur. Men icke, istället har båda parter fortsatt beskylla varandra för ”samarbete” med SD. Frågan är bara till vilken nytta. Denna skyttegravsmentalitet löser ingenting. Situationen är som den är, så deal with it. Hantera den, och gå vidare istället för att fortsätta på den inslagna vägen med beskyllningar och pajkastningar på sandlådenivå mellan blocken. Vilket i klartext betyder; sluta stigmatisera de obekväma vågmästarna, och förhandla där det finns gemensamma beröringspunkter. Det betyder nämligen inte på något sätt att den heliga policyn om ”värdegrunder” och ”människors lika värde” på något vis dras i smutsen bara för att man gör upp med SD om något så pass snustorrt och allmänt som skatter.

Här borde sjuklövern faktiskt kunna skilja på sak och parti. Att Alliansen och de rödgröna tar starkt avstånd från SD:s invandrarpolitik vet vi alla redan, men att för den sakens skull försöka utestänga dem från debatten är faktiskt både kontraproduktivt och löjligt. Särskilt som tilltaget som sådant i slutänden mest bara får karaktären av spel för galleriet. Partiet är med i (vågmästar)matchen hur ogärna man än vill erkänna det.

Sedan kan jag faktiskt utifrån ett objektivt perspektiv tycka att retoriken mot SD målas med väl endimensionella penseldrag. Partiet buntas inte sällan ihop med renodlade fascist- och nazistorganisationer, typ Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen. Detta är varken trovärdigt eller seriöst. Visst, rötterna i BSS är en kvarnsten som förskräcker medan idiotier som järnrörsepisoden med emfas antyder att partiet fortfarande behöver sopa rent och mogna, men jämförelsen haltar likväl rätt ordentligt.

Sedan kan den som vill förstås också slänga in en brandfackla och hävda att sjuklövern själv berett vägen för SD genom att på det hela taget sällan eller aldrig ge någon annan bild av den periodvis kraftiga flyktingströmmen från diktaturer och krigshärdar än den av närmast idyllisk natur med försumliga problem trots att det torde vara uppenbart för var och en att så inte är fallet. Som man bäddar får man ligga således. Det är bland annat därför SD är i riksdagen idag. Som smått oberäkneliga vågmästare, till råga på allt.

skriven 2013-12-23

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners