FRATELLIS gör återföreningscomeback med nytt album

Annons

Fratellis kom från ingenstans i mitten på förra decenniet och blev både mediadarlings och storsäljare. Men sedan hände det som händer så många andra uppskrivna band på den brittiska indiescenen; hypen falnade samtidigt som publiken gradvis började svika. Den programenliga pausen alternativt splittringen följde, och på det diverse soloprojekt. Men den gängse dramaturgin säger också att en återförening ska komma när tillräckligt lång tid förflutit, och där befinner vi oss nu. Sommaren 2012 slog trion sina påsar ihop igen, vlket nyligen resulterade i nya albumet We Need Medicine, det första livstecknet på fem år.

– Att göra en sådan här återföreningsgrej är bara svårt om man gör det svårt, menar sångaren John Lawler. Men saken är också den att jag inte skulle ha kunnat göra det här med någon annan. När man är i ett band spenderar man mer tid med sina polare än med sin fru, och då gäller det att man kommer överens. Vi umgås ju morgon, middag och kväll på turnébussen.

John säger att allt hänger på vilken sorts människor man är i ett band om det ska fungera i längden, och i Fratellis stämmer den biten. Bland de nödvändiga egenskaperna inkluderar frontmannen även halvt på skämt halvt på allvar förmågan att lämna varandra i fred vid behov. Det är alltid trevligt, flinar han innan allvaret återkommer och splittringen kommer på tal.

– Jag tror vi behövde komma ifrån varandra på den tiden, och sedan när vi gjorde allvar av det verkade splittringen också vara permanent. Men jag är glad jag ändrade uppfattning om det där. I början av bandets karriär skulle livet bara vara så enkelt och friktionsfritt som möjligt. Vi borde rensat luften mer, men vi gjorde bara skivor och ställde oss på scen samtidigt som jag glömde bort allt jag egentligen ville göra.

– Men jag antar att det fungerar bättre mellan er nu?

– Ja, nu har vi spelat tillsammans i ett och ett halvt år, och vi kommer bättre överens än någonsin. Många spänningar är borta nu, och jag har lärt mig att inte bli irriterad, vilket har gjort livet mycket enklare. Och det är verkligen trevligt att spela inför publik nuförtiden. Vi behöver alla de reaktioner det ger, och det har vi lyckats återupptäcka.

Det positiva sinnet har även satt sin stämpel på nya skivan We Need Medicine, menar John. Om inte annat har själva ”anden” från debuten Costello Music återskapats. För precis som då det begav sig har de nya sångerna sitt ursprung i en önskan att enbart tillfredsställa sig själva.

– Inför första skivan hade vi ingen publik, så vi skrev bara för vårt eget nöjes skull, och vi är i samma position nu. Vi hade inte ens något skivbolag att bry oss om den här gången. Fast även om vi velat hade vi inte vetat hur vi skulle göra samma platta igen, och det hade inte intresserat mig heller.

– När ni började gick ni från att spela på barer i Glasgow till att gå in på andra plats på Englandslistan på ett och ett halvt år. Kunde ni ta in allt som hände då?

– Det konstiga är att jag tyckte inte det var särskilt speciellt när det hände. Vi fick kontrakt sex månader efter bildandet, och sedan blev det mycket snack i London om att vi var ihopsatta av skivbolaget, något jag tyckte var hysteriskt kul. Om det varit så hade de inte valt killar som ser ut som oss ha ha. Fast jag kände instinktivt att det skulle funka.

– Så du blev inte förvånad när debuten började sälja stort heller?

– Nej, jag vet jag inte hur många skivor vi sålde första veckan, men jag var inte förvånad. Det betyder inte att jag var arrogant, det var mer så att vi tyckte att folk borde tycka skivan var bra om vi själva tyckte om den. Då var det mycket lättare att vara överraskad över att vi fick vara förband till Police eller spela live med Roger Daltrey.

– Men sedan tog allt det här slut efter bara fyra år när ni gick skilda vägar. Var du uttråkad redan då?

– Nja, det var väl snarare den klassiska historien där allt händer på en gång. Du vet, när man plötsligt upptäcker att man reser hela tiden och bombarderas från alla håll. Jag kommer ihåg att jag var helt slut när vi lade av. Det handlade om overkill, och min reaktion var att hoppa av. Ser jag tillbaka, så är det klart att vi skulle tagit ett år ledigt istället, men det slog mig aldrig då.

Skriven 2013-11-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners