CLAS YNGSTRÖM & BIG TEX THREE – bluesgiganter gör skivdebut på svenska

Annons

Clas Yngström lär alltid i första hand förbli förknippad med sitt slitstarka livsverk Sky High. Under detta välbekanta namn gav han tidigt Jimi Hendrix och ZZ Top ett lika svenskt som kvalitetsbestänkt ansikte som självaste Chuck Berry har gett tummen upp för. Fast i dagens läge har den sjungande gitarristen ett annat skötebarn, som ges minst lika mycket uppmärksamhet.

Förra året skivdebuterade Yngström i eget namn tillsammans med vännerna i Big Tex Three med ett Bob Dylan-orienterat album som gav ett positivt eko i en stor del av världen. Därefter var det upplagt för en fortsättning på samma linje, men istället för att följa i minsta motståndets lag har kvartetten följt upp genom att göra helt om och skapat ett rakt igenom svenskspråkigt album med den fullt logiska titeln Svenneblues.

– Ja, det här steg två för oss, kommenterar frontmannen. Vi ville tolka något annat den här gången. Så vi tänkte varför inte göra en hel platta med Svenne Rubins texter, som vi arbetat med tidigare. När vi gjorde Dylanplattan växte vi som grupp, det blev något nytt att samlas kring. Men vi hade aldrig någon tanke på att göra en del två med hans låtar.

Inspelningen av de mer bluesiga och inte helt uppenbara låtarna i den gode kung Dylans katalog hade dock något av en förlösande effekt på bandet. Innan tillblivelsen av Mr. Bob’s Blue Devils hade Clas och Big Tex Three aldrig varit i närheten av en studio trots att de hållit ihop i över ett decennium. Det hade inte funnits någon anledning, säger Clas. Att tolka andras sånger live har alltid varit “grejen”, och då hämtas repertoaren vanligen från kvartettens amerikanska bluesfavoriter från slutet på fyrtiotalet och sisådär femton år framåt.

– Fast man ska inte bara bortse från sin egen kultur och låtsas vara en bluesman från femtiotalet. Jag måste ha en fot i det som är jag också. Jag är uppvuxen i folkparker med folkmusik och dansband, och det går inte bara att förneka den biten. Därför känns det här som om början på något nytt för oss.

– Inte minst är väl skivan för ovanlighetens skull i stort sett inspelad live och opluggat till att börja med?

– Ja, ambitionen var att göra något minimalistiskt med stark känsloprägel. Men folk känner nog igen mig ändå även om vi är betydligt mer lågmälda än vanligt. Jag spelar ju lika mycket som jag brukar. Fast jag är ändå mer sångsolist är gitarrist den här gången. Spelandet är mitt starkaste instrument, men det är kul att sången fått ta plats.

På sätt och vis utgör Svenneblues också en fortsättning på den allra första självbetitlade Sky High-skivan. Clas berättar att det här faktiskt är den första skivan han sjunger på svenska på sedan dess.

— Det var i tidernas begynnelse. Folk tyckte väl det var för smalt då, skivbolaget ville att vi skulle skriva mer som Gyllene Tider. Sedan passar engelskan bra till den här musiken, men det är trots allt ett främmande språk. Därför kan det finnas viss charm i att göra något på svenska.

– På tal om Sky High. Du har väl inte gjort något med dem sedan 2008 vad jag förstår?

– Nej, det var då Downloadplattan kom. Men nu har vi dragit igång igen med en nygammal upplaga. Vi har inte spelat med den här sättningen på tjugosju år, så nu hade vi tänkt repa och spela in nytt igen.

– Idag är du uteslutande känd som bluesman, men du sysslade både med experimentell jazz och progg då det begav sig. Hur halkade du in på det?

– Det var väl naturligt. Jag kom in i det via kompisar. Fusion gick in i det rockiga på den tiden, och gruppen hade de politiska idéerna. Man det är ju så länge sedan. Fast jag har fått mycket från jazzen. Jag lärde mig vända ut och in på saker. Det var lärorikt även om det blev för utflippat på slutet.

– Du har hållit på med musik sedan det tidigare sjuttiotalet. Finns det några höjdpunkter du vill framhålla?

– Jag lade faktiskt ut trettiofem bilder från karriären på nätet nyligen, och då kom jag att tänka på en gång när Chuck Berry kom fram och kramade mig i Åhus. Innan dess hade jag hållit distansen eftersom jag hört han var svår. Men han sade att han lyssnat på mig, och tyckte jag kunde det här med low down-blues. Sedan tog jag bilder på hans loge och bjöds på en drink. Fast det blev bara juice eftersom han inte dricker alkohol.

Skriven 2013-10-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners