GLORIA STORY – röjiga svenska hårdrockare på uppåtgående

Annons

Gloria Storys debut Shades Of White hamnade inte bara på topp-tiolistor för årets bästa hårdrocksskivor i Close-Up och Sweden Rock Magazine, den generade en platinasingel och tog dem ut på flera Europaturnéer med folk som Gilby Clarke och Thin Lizzy också. Men det är med årets release Born to Lose Skövdebandet hittat hem. Numera är alla spår av AOR som bortblåsta. Rakare, röjigare och tyngre var receptet som följdes när sjuttiotalets hårdrock skulle återskapas på nytt, och det var vännerna i H.e.a.t. som omedvetet visade vägen.

– Vi var på turné med dem, och satt i logen och lyssnade, bekräftar sångaren Filip Rapp. Det var där och då vi insåg att vi inte kan vara sådana virtuoser. För oss handlar det mer om rå energi. Vi är fem grabbar med gitarrer och attityd. Det viktiga är att vi kan göra musiken rätta live.

Filip säger att man kan jämföra Gloria Story med kött och potatis, det du ser är det du får. Det är bland annat därför bandet inte använder sig av förinspelade bakgrunder. Men den nya insikten innebar också att ex-Hellacoptersmedlemmen Anders ”Boba Fett” Lindström inte återvände till producentstolen en andra gång. På Born to Lose regerar gör det självfilosofin rakt igenom.

– Anders var ju alldeles briljant på första skivan. Han styrde oss precis i den riktning vi behövde då, så ingen skugga ska falla över honom. Men Born to Lose kommer mer inifrån oss. Det är väl det som är skillnaden mot att jobba själv och ha en duktig producent.

– Sedan är det kanske också rätt givet att ljudbilden blir skitigare och hårdare i förlängningen då också?

– Ja, men det berodde på två saker den här gången. Dels var det en budgetfråga, vi hade inte hundratusen spänn att lägga på en dyr studio och producent. Sedan efter första plattan var det många som kom fram och tyckte det var synd att den inte lät lika tung som vi gjorde live. Därför tyckte vi att vi skulle göra något som vi verkligen kunde stå för.

Denna lyhördhet resulterade så småningom i en topp trettio-placering på försäljningslistan och en första dito på rocklistan vid releasen, något Filip säger sig vara mer än nöjd med. Så varför då döpa skivan till Born To Lose, kan man undra.

– Man kan väl säga att det är ett inverterat budskap. I samhällets ögon är ju många rockers losers, men för mig är losers ofta sköna snubbar. Bara för man klär sig i kostym och har karriär betyder det inte att man är den roligaste liraren på festen. Så kanske är losers de riktiga vinnarna eftersom de lever på sina egna villkor.

– Ni verkar ganska beslutsamma. Vad är er motivation?

– Om man är förskollärare eller jobbar med reklam, som jag gör annars får man inte så mycket applåder. Så motivationen bygger på den bekräftelse man får och samhörigheten man känner. Sedan kanske vi är knäppa i skallen, för vi har bara en växel där vi går på hundra procent, och det är oberoende om vi spelar på Sweden Rock, KB i Malmö eller Husaren hemma i Skövde.

– Fast det måste vara ett slitigt liv. Blir ni inte less på det ibland?

– Mycket av det som man läser om rockmyten handlar om att spela och festa varje kväll. Men arbetsdagen börjar inte när vi står på scen, utan när man packar turnébussen klockan tio på morgonen. Det är inte det mest hälsosamma livet, men vi fyller hela tiden på med positiva intryck. Om vi haft ett gig med lite folk kan det räcka med att någon dunkar en i ryggen efteråt, och säger att det var det bästa de sett. Det kan jag leva på en månad.

– Vad har varit höjdpunkten för er hittills?

– Det jag tycker står ut var att spela på Sweden Rock, det var en milstolpe. Samtidigt finns det ett diffust värde i att träffa så mycket folk, och komma till ställen man aldrig haft ett ärende till annars. På så vis är det ett väldigt socialt jobb att syssla med musik.

Skriven 2013-10-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners