Fångkritik vad gäller ”hårdare fängelsemiljö” grovt missriktad

Annons

Tuffare miljö för fångarna skrek krigsrubriken ut på ett uppslag i Sydsvenskan i våras. Vad som åsyftades? Ja, inte var det att kriminalvårdarna plötsligt börjat misshandla de intagna regelbundet eller att isoleringsstraffen blivit mer frekventa eller ens att det börjat serveras enkom vatten och bröd i matsalen till frukost, lunch och middag. Nej, givetvis inte. Fattas bara. Men det finns föga förvånande en hel del andra saker att ventilera åsikter om innanför murarna, och detta kommer till uttryck i ett på senare år ständigt ökande flöde av JO-anmälningar från interner om diverse påstådda missförhållanden. Det kan handla om sådant som att lämna urinprov under bevakning, avlyssning i samband med familjebesök och ändrande av omdöme i en specifik interns journal. Dessa tre exempel är i alla fall alla verkliga fall som avhandlas i ovannämnda artikel, och de ”drabbade” berättar tillika med egna ord, vilket väl är tänkt att ge en mer mänsklig och personlig vinkling på problemen.

För ett problem är det här uppenbarligen. Särskilt som ”bara” 13 procent av de fall som JO hanterade förra året – totalt 145 stycken – ledde till uttalad kritik mot Kriminalvården. Så vad göra? Tja, en lösning är att tillsätta en så kallad fångombudsman. Det är i alla fall vad många politiker från hela färgskalan förordar. Och inte mig emot, det låter som ett vettigt sätt för att både lösa och få bukt med de många anmälningarna.

Men ändå, tillåt mig tvivla på att problemet är så stort som kritikerna vill göra gällande. Vad är det som säger att de klagomål internerna har är av det verkligt relevanta slaget? Vi lever trots allt i ett land med av världens absolut mest humana kriminalvård. Därför kan det också ibland te sig närmast löjligt när mördare, rånare och andra våldsverkare använder ord som kränkande, särbehandlad och människovärde i samma andetag som de beskriver sin egen situation.

Ska de här människorna behandlas oantastligt? Definitivt, annars tar godtycke och anarki över. Men det finns också en anledning till varför dessa individer sitter inlåsta från början, och det verkar många av dem totalt har förträngt. Insikten verkar i alla fall inte alltid vara alldeles på topp för att uttrycka det lite diplomatiskt.

Det är förvisso inte helt politiskt korrekt att påpeka det i dessa dagar, men att sitta i fängelse handlar inte bara om vård. Det är och ska vara ett straff också. Inte minst för att kriminella handlingar måste kännas och få konsekvenser för gärningsmännen, men också för att de märkligt bortglömda offrena förtjänar någon form av upprättelse. Nu tycks förvisso den gängse uppfattningen i forskarvärlden vara att straff inte hjälper, men efter åtminstone fyrtio år av överseende och lössläppt kriminalpolitik vill jag hävda att motsatsen inte direkt leder de kriminella in på den smala vägen heller. Den förfärande statistiken vad gäller återfall talar om inte annat sitt tydliga språk.

skriven 2013-08-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners