Whistleblowers förtjänar ta konsekvenserna

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ända sedan Edward Snowden, en tjugonioårig ex-NSA medarbetare avslöjade att USA både har ett utbrett program för att samla ihop amerikansk telefontrafik samt ett annat dito kallat Prism som ger dess underrättelsetjänst tillgång till information från nätgiganter som Apple, Google och Facebook har de svarta krigsrubrikerna skrikit mot en från löpsedlarna. Samtidigt har indignationen inte vetat några gränser i ledare, krönikor och debattinlägg. Alla verkar vara överens om att den personliga integriteten för vanligt folk är hotad, demokratin riskerar gröpas ur om inget görs och att USA i vanlig ordning är världens bad guy.

Samtidigt har inte ett ord yttrats om vad syftet med denna övervakning är, och detta är vad än folk i gemen tycker relevant. För är det någon som på fullt allvar tror att USA ägnat sig åt det här om det inte funnits en poäng. Fast dessvärre biter som bekant inte motiv som stavas underrättelsearbete eller antiterrorism på vare sig vanliga Svenssons, journalistkollegor eller politiker. Åtminstone inte vad gäller den stora majoriteten. Så sent som den 25 juni skrev till exempel EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ett passionerat inlägg på Aftonbladet debatt där fokus helt var på den personliga integriteten och vad som ska göras för att skydda den samma.

Reding talar förvisso väl för sin sak, men jag har överlag väldigt svårt för att svälja detta melodramatiska munväder. Visst information kan missbrukas, men enligt Viktor Mayer-Schönberger internetprofessor på Oxfords Universitet – i Time den 24 juni – är det största problemet inte att någon eventuellt skulle missbruka den information man tar del av, utan att sålla ut agnarna från vetet i det enorma flödet. Rent logiskt borde detta vara ett helt riktigt antagande, men både logik och fakta väger uppenbarligen extremt lätt i en (internet)kultur där staten per automatik ska bekämpas och minsta reglerande av lagbrott ses som ett steg mot ett 1984-samhälle.

För egen del hade det oroat mig mer om staten och det internationella samfundet inte gjort sitt jobb när det gäller de här frågorna. Om de lämnat fältet fritt för vänsterextremister, nazister militanta islamister, diverse gangsterorganisationer, argsinta djur- och miljöaktivister och ja, till och med rabiata pirater hade alla tänkande människor verkligen haft anledning att vara oroliga.

Men med detta sagt, låt oss nu gå tillbaka till “töntarna” som läcker”. Ja, beteckningen är inte min, utan ovannämnda Time Magazines dito på de senaste årens unga hackare och whistleblowers, som tagit sig rätten att skyffla ut hemligstämplat material en masse till offentligheten. Denna mänskliga farsot motiveras inte av pengar utan drivs av en slags oändlig högst naiv tro på att all information ska vara fri och att världen blir bättre om så är fallet. Tillåt mig tvivla på detta. Om något lär känsligt material bli än mer svåråtkomligt för allmänheten i framtiden. Samtidigt är de mänskliga och diplomatiska konsekvenserna av Snowdens och Wikileakskällan Bradley Mannings tilltag, för att nu ta de mest uppenbara exemplen, ännu så länge oöverskådliga. Det må vara ett obehagligt faktum, men det finns en anledning till att den information dessa individer stal enbart var till för överhetens ögon från första början.

Sedan hade det varit uppfriskande om någon försökt se det stora perspektivet som ligger långt bortom det egna Facebookkontots väl och ve. Ingen vågar förvisso andas om det, men faktum är att dessa whistleblowers faktiskt snedvrider världens maktbalans. Hittills har allt hemligstämplat material enbart haft västliga demokratier som hemadress. Jag väntar med spänning på smaskiga avslöjanden från Iran, Nordkorea, Ryssland och Kina men jag lär väl få vänta. Läckande information från länder med bristande mänskliga rättigheter är liksom lika sällsynt som is i Sahara, och det finns förstås en ironi i detta. För det är ju just den demokratiska öppenheten som gör att unga män som Snowden och Manning kan missbruka sina privilegier i civiliserade samhällen.

Samtidigt gör tillknäppthet och förtryck att vi aldrig får oss till livs några avslöjanden att tala om från skurknationerna. Vilket naturligtvis är bedrövligt. Med tanke på detta kan man onekligen undra vilka prioriteringar dessa “töntar” har. Var finns engagemanget för verkligt förtryckta människor? Frågan är retorisk, men tydligen är det så att deras förment idealistiska tankar inte sträcker sig längre än vad vi redan sett prov på. Det hör till sakens natur i dessa kretsar att rutinmässigt sätta sig över de demokratiska och juridiska spelreglerna. Snowden och Manning är fostrade i en trotsig, antiauktoritär (internet) kultur, och tog sig rätten att agera efter den egna agendan för att de kunda. Att detta måste få avsevärda konsekvenser för herrarna ifråga är givet. De offentliggjorde trots allt hemligstämplade dokument i mängder. Sedan må många tycka mycket om innehållet i dem, men det är en helt annan historia.

skriven 2013-06-26

print

Våra samarbetspartners