Klicka på bilden, för att se hela bilden
Tänk så enkelt det kan vara att röra upp känslorna ibland. Våga så mycket som andas om att invandringspolitiken kanske är en aning ogenomtänkt ibland, deklarera ditt stöd för Israel eller yppa något om att internetpiraterna förtjänar att ta konsekvenserna av sitt olagliga parasiterande blir det rent ut sagt ett himla liv. Sedan kan man som Bengt Ohlsson på Dagens Nyheter gjorde i en mastig krönika i januari också hävda att man i egenskap av konstnär och (kultur)journalist inte får vara höger. För då går alla röda meningsmotståndare i taket närda av en högljutt närmast parodisk indignation.
Förutsägbarheten firar orgier vid sådana här tillfällen således, och det är minst sagt både sorgligt och tragiskt. Inte minst för att de individer som ständigt ältar om tolerans och mångfald helt enkelt inte tål att höra några andra röster än sina egna. Därmed ska också kultursidorna vara en fredad syn från allting som inte följer den snitslade röda banan. Punkt slut. Alltid rött alltid rätt, som Thåström skaldade en gång i tiden. Om inte annat blir det summan av kardemumman när omkring sjuttio procent av journalistkåren i undersökningar år efter år har sina sympatier någonstans i den rödgröna röran
Vänsterjournalister sitter alltså till stor del och diskuterar vänsterorienterade konstnärers samhällstillvända budskap, höjer primitivt tecknade feministserier till skyarna, recenserar film med en proggressiv utgångspunkt eller promotar sådant som antikapitalism, våldsbenägna vänsterextremister, underblåsande av klasshat och annat som står högt i kurs i radikala kretsar. Detta är säkert mäkta intressant för de inblandade själva, men en sådan här enkelspårig intellektuell miljö uppmuntrar inte direkt till en livfull och varierad diskussion. För att nu formulera det milt.
Ett av de bästa exemplena på detta är eftermälet till Göteborgskravallerna 2001. Sällan har jag upplevt en så skamlöst vinklad debatt, och till råga på allt tröskades den till förbannelse. Skurkrollen var given åt polisen medan ifrågasättandet av “vänsteraktivisternas” bärsärkargång överlag var minimalt.
Därför är det också okej att som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderberg gjorde nyligen både hylla förtryckaren Lenin som en fredsduva och tala sig varm för klasshat i en och samma krönika. Vilket rimligen borde vara oerhört upprörande. För tänk bara vilket ramaskri det blivit om någon på motsatta sidan plötsligt fått för sig att ösa lovord över en Sydamerikansk sjuttiotalsdiktator för sin – låt säga – förmåga att få fart på ekonomin samtidigt som klasshatet riktades bort från direktörer och “moderatkärringar” mot till exempel “white trash”-familjer och arbetslösa invandrare. istället.
Sättet att resonera haltar alltså betänkligt, men få reagerar eftersom tilltaget är så inkört. Det är sedan länge accepterat i media och tillhör den mer eller mindre officiella dramaturgin att man i egenskap av vänstersympatisör kan befinna dig så långt ut på sin kant att skalan nästan tar slut utan att någon höjer ögonbrynen.
Det är bland annat därför Sven Wollter kan vara folkkär skådis samtidigt som han bekänner sig till en vänstersekt som åtminstone förr om åren förordade våldsam revolution. Av samma anledning kunde syndikalistiske vinnaren i tv-såpan Toppkandidaterna Petter Nilsson ge sina vinstpengar till sitt partis numera avsomnade vandalorganisation Osynliga Partiet 2006 och ändå få anställning på SVT efteråt, vilket naturligtvis inte var något annat än en ren skandal. Var fanns egentligen omdömet hos public service företaget vid det här tillfället?
Göran Greider uttryckte nyligen att han saknar självrannsakan hos högerskribenterna vad gäller deras rätt självklara motvilja till att ställa upp på massmördaren Breiviks påstående att han ser sig som konservativ snarare än fascist. Å andra sidan är det inte svårt att kräva lite av samma vara vad beträffar vänsterdebattörernas ovilja att göra upp med kommunismen och sluta ursäkta dagens extremister i de egna leden som gjort det till en sport att ta till våld så fort möjlighet ges. Särskilt inte när de som nu får oproportionellt stort utrymme i media att lägga ut texten.
skriven 2012-05-29
Du kanske gillar:
DAWIT ISAAK-BIBLIOTEKET – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv
JPS MEDIA bjuder på Halloween långläsning antecknad av ingen mindre än Vladimir Oravsky
UR OCH PENN och 830 namn
Barry Lyndon och skatten: kulturskatten och den vi tvingas att betala till folk som borde livnära sig på något annat än det de bränner våra skattepengar på.
