Arabiska Våren – en överskattad och förväntad besvikelse

Annons

Nämn något om den Arabiska våren och många får något saligt himlande i ögonen. Särskilt högljudda debattörer längst ut på vänsterkanten har en närmast blind tro på “revolutionen” i slutänden ska leda till demokratiska reformer, välstånd samt också gärna lite socialism som grädde på moset utan att för ett ögonblick ta hänsyn till kulturen, uråldriga traditioner och religionens starka roll.

Därför betraktas också protestyttringarna mot diktaturerna i diverse arabländer som ett så kallat halleluja-moment i kolossalformat och en bekräftelse på att det finns en massiv folkrörelse som längtar efter att göra sin stämma hörd utan konsekvenser, och det gör det ju onekligen. Men det är dessvärre inte bara nyanserade demokratiivrare som marscherar, utan också grupper med allt annat än just demokratiska och samtida åsikter, något som initialt när protesterna på gator och torg inleddes i stort sett inte alls debatterades. Huruvida detta kan relateras till naivitet, renodlad dumhet, medveten selektering eller rentav en kombination av alltihopa ska jag låtar vara osagt, men det är ett obestridligt faktum att alldeles för många haft alldeles för bråttom att måla upp en nymornad arabvärld som inte alla stämmer överens med verkligheten.

Det räcker med att titta på de val som hittills genomförts i de inblandade länderna för att inse att långt ifrån allt går åt rätt håll. I Egypten tog det Islamistiska brödraskapet och Salafisterna storslam med uppemot sjuttio procent av rösterna i parlamentsvalet i december. Strax innan hade det islamistiska partiet Ennahda distanserat sina sekulära konkurrenter och tagit fyrtio procent av rösterna på egen hand i höstens tunisiska val. Detta är förfärande resultat för att nu uttrycka det milt, och det ger onekligen en antydan om en religiös konservatism av reaktionära mått, som svårligen kan kombineras med en modern demokrati.

Samtidigt har Syriens Bashar Assad visat sig vara villig att ta våldet mot folket hela vägen för att behålla makten medan Libyens interimregering tappat kontrollen över milisgrupperna som vägrar låta sig avväpnas. I Jemen lyckades folket förvisso få bort den genomkorrupte President Saleh, men därefter har inte mycket hänt och i länder som Jordanien och Saudi Arabien är det svårt att karaktärisera situationen som något annat än business as ususal trots vissa eftergifter och offrandet av lämpliga syndabockar.

Lägg därtill att militanta islamister, som tidigare pressats tillbaka av diktatorer som Assad, Mubarak och Khadaffi nu ser sin chans att få ökat inflytande och själva utöva förtryck i intoleransens namn. Vilket i sin tur riskerar att göra livet ännu svårare för redan svårt utsatta religiösa minoriteter som Egyptens kopter och Syriens ortodoxt kristna.

Så vad är det egentligen för vårlikt med allt detta? Snarare ser det ut som om en väldigt blåsig, ostadig och orolig höst kommer att vara regeln snarare än undantaget i den muslimska världen för lång tid framöver. Det är onekligen trist att bryta illusionen, men det är svårt att vara överdrivet positiv till utvecklingen som helhet. I mina ögon ter sig alternativen mest som att välja mellan pest eller kolera. Så här långt i alla fall. För att uttrycka det krasst; den största skillnaden hittills är att västerlandets relationer med den muslimska världen var mer förutsägbart stabila innan nämnda järnhandshårda diktatorer störtades.

Sedan tyder förvisso folkets resning mot förtryckarna på att det finns en sund optimism och tro på förändring. Men sanna mina ord, vägen till frihet, jämlikhet, rättvisa och demokrati lär bli en lång golgatavandring som lär fastna på vägen mot målet otaliga gånger. Om man nu någonsin når ända fram det vill säga. För med tanke på att “frihetskämparna” i oroväckande stor utsträckning bekänner sig till allt annat än demokratiska värderinger finns det onekligen stor anledning att tvivla på att så blir fallet.

skriven 2012-05-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners