MELANCHOLIA

Annons

FAKTA
Regi: Lars von Trier
I rollerna: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Stellan Skarsgård, Kiefer Southerland

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2011-05-27

Bad Boy von Trier är inne i zonen just nu. Åtminstone beträffande tajming. Åtminstone beträffande PR. Först ett ironiskt, dock säkerligen såväl oplanerat som oövertänkt, uttalande om nazism som renderade honom sparken från årets Cannesfestival – men även krigsrubriker världen över. Något som strax därpå följdes av att en undergångsprofets förutsägelser fick osedvanligt mycket uppmärksamhet i media. Ingen dålig slump, då Melancholia handlar om just planeten Jordens och mänsklighetens undergång.

Danskens film är indelad i tre delar. Först ett intro till musik av Wagner. Långsamma, mycket vackra bilder som, kommer det att visa sig, föregriper handlingen. Stilfullt, men samtidigt ytterst pretentiöst. Sekvenserna formligen skriker: Se, se, se; se på mig, jag är KONSTNÄR, jag är ETT GENI!

Jag nåddes genast av dåliga vibbar av den i stort rätt bedrövliga Antichrist, von Triers förra långfilm och ett misslyckat försök att koka någon slags konstnärlig, intellektuell soppa av skräckfilmsgenren. Men dessbättre hade jag fel. ”Melancholia” är förvisso hyfsat krystad, men riktigt underhållande.

Del två är betitlad Justine, tillika namnet på Kirsten Dunsts rollkaraktär.

Och jag ger mig; har nämligen aldrig varit sådär jätteförtjust i denna skådespelerska, men här knockar hon mig totalt. Dunst äger varenda bildruta hon figurerar i och erhöll också priset för bästa kvinnliga skådespelare i Cannes.

Justine är på väg till sin egen bröllopsfest, som ska äga rum på hennes systers och svågers ofantliga herrgård på landet, tillsammans med maken, gestaltad av Alexander Skarsgård. (Och ni som vill undvika spoilers, bör nog sluta läsa nu.) De är två timmar försenade, men verkar lyckliga och harmoniska. Väl på festen, som befolkas av en rejäl hop udda figurer i form av släktingar, vänner och anställda, börjar dock Justine uppvisa andra sidor av sin personlighet, det finns klara likheter med huvudkaraktären i Antichrist. Men hon är i gott sällskap, hela hennes familj verkar smått poco-loco.

Von Trier kör här med handkamera till förbannelse. Varenda bild, hur lugn och fin den egentligen än är, ska zoomas och ruckas. Too much, till och med för mig som i princip inte har något emot handhållen kamera.

På festen träffar vi ett gäng av von Triers favoritskådisar. Justines föräldrar, två särdeles udda figurer, spelas av John Hurt och Charlotte Rampling. Stellan Skarsgård gör en obehaglig reklamman och kör sin vanliga cowboyengelska – som i mina öron låter helt absurd. Udo Kier gör en tipp-topp fantastisk festfixare. Charlotte Gainsbourg är Justines syster, Claire, och detta skådespelarval är diskutabelt, oavsett hur goda ”systrarnas” insatser är. Dunst och Gainsbourg känns inte som syskon, den ena en ljus amerikanska, den andra en mörk halvfransyska. Men å andra sidan, det finns ingen rollfigur i filmen som övertygar som människa av kött och blod, samtliga är alldeles för skruvade, många – framför allt huvudpersonerna – ändrar karaktär hela tiden, inget förklaras närmare, vi presenteras ingen bakgrund till varken personer eller händelser. Detta universum existerar framför allt i en liten dansks depressiva hjärna.

Det kan väl också nämnas att Charlotte Gainsbourg för två år sedan belönades med samma pris för sin insats i Antichrist Kirsten Dunst fick i år.

Tredje delen kallas Claire och handlar om några dygn då en planet benämnd Melancholia närmar sig jorden. Enligt vissa vetenskapsmän föreligger kollisionsrisk, enligt andra inte.

Melancholia klockar in på 2 timmar och 15 minuter och framför allt denna sista del är något väl utdragen. Satt och mumlade lite tyst för mig själv ”krocka, krocka, krocka”, så att jag äntligen kunde få sträcka på benen.

Summa summarum, har jag lite svårt att förstå vart von Trier vill komma med sin film, en känsla som infann sig även efter Antichrist. Kirsten Dunsts Justine uttalar saker som ”jorden är ond”, ”ingen kommer att sakna vår planet” och ”vi är ensamma i universum” och om detta ska föreställa något slags budskap, så… tja… inte gjorde det mig mycket klockare, såvida detta inte helt enkelt är metaforer för regissörens eget själstillstånd. Frågan är om Den Store Konstnären själv kan förklara? Man kan ju undra, efter alla presskonferenshaverier.

Är man intresserad av samtida filmkonst, är dock ett besök på Melancholia inte alldeles bortkastat.

Skriven 2011-05-27

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners