DAN BERGLUND, Allt är idioternas fel (brus & knaster/Playground)

Annons

Läser på Wikipedia att Dan Berglund härstammar från Göteborg och är en ärkecommie av Guds nåde. På sjuttiotalet var han visst till och med knuten till fjantarna i KPML(r) och släppte sitt första album En järnarbetares visor på ett skivbolag vid namn Proletärkultur. Mein Gott, utbrister jag inombords. Mannen stod alltså så långt till vänster att han förordade revolution med våld. Med andra ord återfinns mannen så långt ifrån mig rent politiskt som man kan komma.

Fast om man nu ska vara ärlig – och det ska man ju – verkar Berglund ha mjuknat mer än en aning så här trettiosex år efter det att debuten såg dagens ljus. Idag handlar det ofta mer om nyktra betraktelser och en inte särskilt svårtydd kritik mot idiotier vi alla kan ha en samsyn om. I Johnny Cash-kryddade Förlåt ber han till och med om ursäkt för sina många ungdomssynder.

Rent musikaliskt verkar Berglund ha en förkärlek för svensk vistradition, typ Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, något som kan höras i spår som Alla ler, Goda exempel och bluesiga Boken. Och visst sjutton ter sig Det förflutna närmast som en liten hyllning till Bellman, vilket förstås inte är det sämsta.

Men detta till trots vore det synd att påstå att det här är min kopp av te. Berglund pratsjunger lojt och gnälligt på ett sätt som är smått tjatigt i längden. Dock ska jag ge honom credit för de av allt att döma genomarbetade texterna. Inte minst ser jag den frustande sarkasmen i Mannen som var så förbannad. Fast samtidigt är det allt lite kul att jag faktiskt håller med om en del vad mannen i låttiteln tycker. Om inte annat hyser vi samma ogillande vad gäller fastighetsskatten, svenskans förfulning, dalt och drägg. Sug på den du Berglund.

Skriven 2011-04-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners