Studio S debatt om videovåld får skrattet att fastna i halsen

Annons

Otroligt men sant. Hela trettio år har förflutit sedan videovåldsdebatten, och allt började med ett närmast mytomspunnet program betitlat Studio S. Nu har denna debattklassiker fått nytt liv i en box tillsammans med sex av de filmer som var mest i skottgluggen i programmet, däribland Motorsågsmassakern, Verktygsmördaren och Boogeyman. Ett riktigt fyndigt grepp, men något säger mig att de som medverkande i Studio S inte tycker det är lika kul.

Men låt oss ta det från början. I skarven mellan sjuttio- och åttiotal var videon nyhetens behag. Förhållandevis få hade hunnit skaffa någon maskin än, men att det rådde en viss amatörmässig guldgrävarstämning i filmbranschen var det ingen tvekan om. Både nya och gamla distributörer vädrade morgonluft och videobutiker växte upp som svampar. Det här var en tid då till och med gatuköksägaren på torget ville byta ut korvkrängandet mot hyrfilm. Äntligen kunde både folk och se på film när andan föll på utan att behöva anpassa sig till tv-monopolets extremt begränsade utbud. På tal om just detta var det inte direkt storfilmerna som dominerade urvalet på video i initialskedet heller. Istället var det massor av rullar med B-filmstämpel i det hårda skräck- och actionfacket som var tongivande.

Vilket hastigt och lustigt tar oss tillbaka till Studio S, som en mörk vinterkväll 1980 gav moralpaniken ett ansikte och myntade ordet videovåld. Programledaren Göran Elwin motiverade inledningsvis med myndig stämma den sena sändningstiden innan de värsta klippen från bland annat ovannämnda alster flimrade förbi på tv-skärmen Däremellan uttalade såväl föräldrar, som någon psykolog och utredare i den så kallade videogramutredningen indignation ivrigt påhejade av Elwin och hans programledarkollega Pelle Bergendahl.

Också citerade dåvarande utbildningsministern Jan-Erik Wickström bibeln medan alla andra krävde censur redan dagen därpå. Sedan fick småknattar på en skola berätta vad de sett och de efterföljande mardrömmarna. Det var bara det att intervjuerna var fejkade, men eftersom syftet med programmet var att framkalla ilska och opinion var det ett bra sätt att hälla ytterligare bensin på de heta känslorna.

Så här tre decennier senare är det inte svårt att se programmet som tämligen löjligt, men själv har jag svårt att hänga på ironiker som flinar åt den skamlösa subjektiviteten, programledarnas mysskägg och Wickströms stora hårkrull på den i övrigt tomma skallen. För låt oss vara ärliga här; I slutänden är helheten ogenerat manipulerande och styrd, vilket självklart gör att debattelementet helt saknas. Jag har inte sett något liknande vare sig förr eller senare.

Men vad ska vi då säga om de filmer som gav upphov till denna hysteri? Tja, som referensmaterial fungerar de som ett gott komplement, men några direkta höjdare är de inte. Inte ens den rent allmänt tämligen omhuldade Motorsågsmassakern övertygar, då väljer jag att svära i kyrkan och hävda att nyinspelningen från 2003 är betydligt mer välgjord och obehaglig.

Fast det är klart att dessa filmers våld inte ska bagatelliseras. är trevlig underhållning för den genomsnittlige konsumenten vare sig då eller nu. Saxande i halsen och upphängningar på köttkrok är ganska extremt idag också, något allmängods kommer sådana inslag aldrig att bli trots enstaka kommersiella femettor, typ Sawserien. Fast det är alltid lätt att koppla filmvåld till verkligt våld, och Studio S spädde på denna lika förenklade och bekväma som omtvistade föreställning.

Men vi får i rättvisans man sätta in det här i sitt sammanhang av modell DDR-light. Då det begav sig hade vi filmentusiaster endast två underhållningsfattiga tv-kanaler, filmutbudet var magert in absurdum samtidigt som biografbranschen plågades både av ständiga reprisrundor och en stenhård filmcensur, som rutinmässigt massakrerade actionfilmer och till och med klippte i James Bonds äventyr och Terence Hill och Bud Spencers skojslagsmål. Det här var också en tid då betongsossen Maj-Britt Theorin på fullt allvar förordade förbud av paraboler. Allt för att Svensson skulle skyddas från ”skräpkultur” från framförallt USA.

Fast det tycks alla lägligt nog, inklusive dåtidens censurivrare ha glömt i dessa dagar. Idag är vuxencensuren äntligen död och begraven samtidigt som i stort sett alla partier passivt tilllåter fildelare oavsett ålder att olagligt ladda ner, streama – eller vad man nu gör den här veckan – allt som rör sig, inklusive skräck som borde få gamla Studio S-kramare att baxna. Men idag dominerar som bekant ett totalt förvrängt resonemang om integritet och frihet för nätskurkar mediedebatten. Alla ska få se allt alltid och bryta mot lagen samtidigt utan att få ta konsekvenserna. Så vem har då tid tid att bevara det mantra som stavas ”Vi måste skydda barnen, vanliga Svenssons och finkulturen?”

Frågan är retorisk, men svaret är givet. Själv nöjer jag mig med att konstatera att tiderna förändrats. Numera spottar man nästan inte alls på ”skräpfilm”. Åtminstone inte så mycket. Istället nöjer man sig med att parasitera på all sorts film gratis. Vem vet, det kanske är ett effektivt sätt att minska det misshagliga utbudet radikalt i slutänden. Om så blir fallet får alla de som hejade på Studio S-falangen trots allt oväntat sista ordet. Trist, men på samma gång lika sant som ironiskt.

skriven 2010-12-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners