Media rättfärdigar den illegala fildelningen

Annons

Fildelning. Sug på ordet och tänk efter. För det finns väl knappast någon fråga som är mer kontroversiell och mer känslig för diskussion än just detta i dessa dagar. Förutom möjligen den tabubelagda invandringen då förstås. Men fokuseringen är på fildelningen här, och då talar vi givetvis om den sorten som med statens och myndigheternas flata goda minne lever ett eget liv utanför de lagliga alternativen.

Vilket i sin tur inte alls osökt för oss in på medias sätt att hantera frågan. Från dag ett har mina kollegor bedrivit en skandalöst nyanslös och snedvriden debatt som lett bidragit till en lika skrämmande som sorglig låt gå-mentalitet bland ”vanligt folk”. På ett uppslag i Aftonbladet då decenniet var ungt kommenterade dåvarande kulturministern Marita Ulvskog det nya fildelningsfenomenet med skadeglädje. ”Rätt åt dem”, var andemeningen som syftade på de elaka skivbolagen, vilka liksom alla andra affärsdrivande företag trots allt måste tjäna pengar för att överleva. Sedan behöver det väl knappast påpekas att kritiken mot grodan som hoppade över Ulvskogs läppar var i det närmast obefintlig.

Hur som helst, där och då sattes ribban – medvetet eller omedvetet, ska jag låta vara osagt – för en debatt som bara blivit mer och mer naiv, stupid och simplifierad för varje år som gått. Mediebolagen är elaka kapitalister och fildelarna är jättesnälla som kämpar för fri kultur åt alla var budskapet, och så är det än. Fast i ännu större omfattning förstås. För eftersom denna ståndpunkt gradvis blivit mainstream även hos vanligtvis kloka och sansade individer på ledar-, debatt- och nöjessidor har parasiterandet på andras arbete fått en legitimitet som inte kan karaktäriseras som något annat än beklämmande. När till och med en sådan som Veckans Affärers unge chefredaktör börjar sjunga nätstöldens lov undrar man om vissa inte befinner sig på fel plats i livet.

För offrena vare sig de nu är artister, skådespelare, folket bakom kulisserna eller kontorspersonalen på de förhatliga mediebolagen ignoreras vanligtvis helt i debatten. Jag har ännu inte sett ett seriöst reportage om fildelningens påverkan på branschen. Istället har mina kollegor villigt låtit sig bli megafoner för en sanslös populism. Argumenten är på sandlådenivå – ”Fildelningen drabbar ingen fattig” och ”Man kan inte kriminalisera en hel generation” är några av de mest upprapade – och har alltid varit fullständigt befängda och grundlösa.

Frågan är dock om inte det allra värsta är att man medvetet (?) försöker dribbla bort begreppen. Det sägs att den här konflikten är relaterad till tekniken samtidigt som man i den illegala fildelningens namn på något märkligt sätt försöker ta åt sig äran för såväl You Tube och MySpace som Facebook och allt annat trevligt som existerar på nätet. Vilket naturligtvis är rent nonsens. För sanningen är ju den att åtminstone vissa av dessa fenomen förmodligen klarat sig ännu bättre om inte illegal fildelning och virtuella hälericentraler som Pirate Bay existerat. Sedan pratas det förstås också inte sällan om allas rätt till gratiskultur som om det vore manna som faller från himlen, men den revolutionsromantiska klyschan förtjänar inte ens att kommenteras.

I denna upp och nervända (media)värld där offrena blivit skurkarna och vice versa har det varit en självklarhet att låta piratförespråkarna få komma till tals i stort sett oemotsagda. Efter tillslaget mot Pirate Bay för drygt två år sedan ältade kollegorna till exempel till förbannelse om huruvida detta gått rätt till. Integriteten hade kränkts, hette det. Samtidigt ägnade man inte många rader åt att följa upp det faktum att polisens hemsida blockerades, Antipiratbyråns dito hackades och icke minst att Hollywoods svenska advokat mordhotades i kölvattnet av detta. Händelserna rapporterades förvisso, men mer var det inte.

Var fanns uppföljningen, indignationen och moraliserandet då, kan man undra? Ingenstans vid närmare eftertanke. Överhuvudtaget finns varken överdrivet mycket proportion eller nyans alls i hanterandet av den här frågan i media. Det är betecknande att första gången någon kritiserade Pirate Bay på allvar, så var det när det handlade om något så känslomässigt upprörande som offentliggjorda obduktionsbilder. Då tvingades till och med de mest enögda propagandamaskinerna för skam skull erkänna att siten ifråga klampat i klaveret. För vem med ett hjärta kan försvara hånet mot någon som drabbats av en obeskrivlig tragedi?

Men det förändrar förstås ingenting för övrigt. Media fortsätter att rättfärdiga den illegala fildelningen på de mest sinnesslöa sätt. Inget argument är för genomskinligt och objektivitet nästan ett okänt begrepp. Därför är det ärligt talat också svårt att hysa någon respekt för individerna bakom skriverierna. För man kan ju lätt få för sig att de inte tycker kultur är värd att betala för alls. Varför inte bara medge att de egentligen tycker det är helt okay att stjäla den nu när den finns gratis på nätet, undrar jag i mitt stilla sinne. Det hade varit mer rakryggat än att likt papegojor försöka övertyga någon om att det finns mer ädla syften på agendan.

skriven 2008-10-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners