Pete Doherty – en förstaklassens knarkarloser

Annons

Förkärleken till kemiska substanser gjorde tidigt Pete Doherty till den brittiska rockpressens skandalpojke nummer ett. Sedan spädde han på med ett inbrott hos en av sina forna bandkamrater från hans förra saligen avsomnade band The Libertines. Numera är mannen bara en förstaklassens loser som blivit hett skvallerstoff tack vare sin sunkiga knarkarromans med sparkade H & M-modellen Kate Moss.

Strulig och tragisk är bara förnamnet, och det är väl sorgligt nog därför som aktningen för honom bara tycks växa. Åtminstone i inne- och kritikerkretsar. En kittlande illa dold beundran för att han lever ut det sämsta rock `n rollmyten har att erbjuda präglar skriverierna. Det har till och med antytts att anledningen till att hans nya löjligt överskattade band Babyshambles är så bra beror på det okontrollerade missbruket. Vilket naturligtvis är helt absurt. När man hör sådant nattståndet trams vill man bara kräkas. Tänk om det någon gång skrivits beundrande om artister som klarat krisen eller aldrig gått ner sig i träsket någon gång istället. Det om något är väl något att applådera.

En av Dohertys raka motsatser heter Rebecca St. James. Hon började som hälsosam sextonårig tonårsidol, och är idag tio år senare ett av den kristna popens största affischnamn. Men det vore trist om någon avskräcktes från att kolla in hennes alster bara av den anledningen. För som brukligt är i dessa sammanhang är lyriken mer allmängiltig än predikande. Tänk en något experimentgladare och mognare Kelly Clarkson, så får ni en uppfattning om hur nya albumet och tillika bästa albumet hittills If I Had One Chance To Tell You Something låter.

Just St. James medverkar för övrigt också på det sköna soundtracket till Narniafilmen. Tillsammans med idel välbekanta kollegor som Jars Of Clay, Steven Curtis Chapman, DC-Talks Toby Mac och nu metalbandet Kutless bidrar hon till en riktigs stark sångsamling i den mestadels akustiskt orienterade amerikanska rockfilen. Det här är det bästa soundtracket jag hört på länge trots att det hela på sedvanligt krystat maner numera bara är inspirerat av filmen ifråga.

På tal om inspiration så verkar det vara något som gubbsen i klassiska Hollies har i överflöd. Sextetten har vad jag vet inte gjort en platta på år idag, men nya Staying Power är inget annat än en orgie i tidlöst luftig poprock med oemotståndliga refränger. Respekt, måste jag sannerligen utbrista.

Respekt är dock inget som en av Expressens mest(?) arroganta recensenter förtjänar. Att Toto lockar fram det värsta hos mina kollegor är inget nytt, men sågningen av Los Angelesbandets nya album Falling In Between låg pinsamt nära gränsen för det acceptabla och säger väl mer om upphovsmannen än Toto. Jag är i och för sig vara den förste att hålla med om att det här – för att uttrycka det milt – är långt ifrån det bästa de gjort. Men vad är poängen med att påstå att Hans Fahlén personifierar musiken? Eller att beskylla sångaren Bobby Kimball för att ha sexturistfrisyr hur nu en sådan ser ut. Är sådant roligt, kvickt, intelligent eller informativt? Nej, knappast. Snarare plumpt, olustigt och plågsamt korkat. Det här är bara ännu ett praktexempel på att oroväckande många musikskribenter totalt tappat omdömet.

Att konsumentfaktan sedan länge är ett minne blott inget nytt. Men om nu ska ägna sig åt satir borde den ha en poäng eller på någt sätt vara förankrad i verkligheten. Om någon påstått att Gary Glitter haft sexturistfrissa hade det ju per automatik blivit roligt. Likaså har det inte varit särskilt svårt att skratta gott åt alla Michael Jacksonvitsar som passerat revy på Jay Leno Show. Men humor är svårt. Minst lika svårt som vettig rockjournalistik där texterna inte bara får skribenterna att framstå som så ängsligt coola och pinsamt egotrippade som möjligt.

För övrigt bör momsen på cd- och dvd-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2006-02-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners