Skivåret, Muhammedhysteri och religiös musik

Annons

Skivåret är igång igen, men än så länge kan man inte påstå att floden kommit igång på allvar. Fast ingen kan förstås påstå annat än att de svenska tjejerna kommit starkt den senaste tiden. Precis innan årsskiftet kom Idol-Agnes självbetitlade album och Lisa Miskovskys syrra Carolina med den starka Silence. Därefter har det rullat på med Mikeylas rockpopäventyr Something Like That, Emily McEwans luftiga Norah Jonespop på Highland Fling och Ediths spröda bidrag till singer/songwritergenren betitlat Merely Daydreams.

Det mest anmärkningsvärda är förstås att alla dessa tjejer är debutanter, vilket väl får sägas vara både glädjande och spännande. Inte minst för att alla dessa unga damer är lovande var och en på sitt sätt. Men också för att det visar att framtidstron trots den eländiga skivkrisen inte är helt bortspolad.

Framtidstro är dock inte det första man tänker på när den sanslösa hysterin kring avbildningen av Muhammed med bomb i turbanen fortsätter. Helsjukt är bara förnamnet. Dessutom är vanligtvis väldigt ateistiska debattörer såååå upprörda över att profeten “hädas”. Vilket är lite märkligt. Dessa skulle ju inte kunna “care less” om det varit ännu en skäggbild av Gud, en lustig bild på en extremt fet Budda eller handlat om lite skojande om judendomen, tvärtom hade det varit hö hö hö jättekul. Lite provokation och satir får de troende väl tåla. För ungefär så brukar valsen gå när det pratas om kristen rock. Oftast förlöjligas alstrena och framställas som råtöntiga av mina kollegor oavsett genre och sound. Att ha en kristen tro och ge ut musik betecknas närmast som suspekt. Det kan akter som Creed, P.O.D. och skivaktuella Mary Mary vittna om. Därför kan man onekligen fråga sig vad som hänt om ett gäng muslimska band kommit fram och sjungit om samhälllet och livet utifrån sin tro. Hade dessa combos också felaktigt och rutinmässigt sågats? Eller hade kritiken helt plötsligt blivit seriös och löjligt respektfull i den heliga politiska korrekthetens tecken? Jag tror faktiskt det. För en sak är säker, det hade inte krävts mycket för att en sågande recensent skulle beskyllas för att lida av islamfobi, och då hade inte den överdimensionerade bylinen betytt ett dugg för karriärstatusen längre.

Eller låt oss tänka oss ett annat scenario. Ponera att sekulariserade rockande muslimer i västvärlden kritiserat och förlöjligat sin religions fanatiker som våra band gör med till exempel den kristna högern i USA. Hade en dödsdom eller två måhända utfärdats då? Alldeles säkert. För toleransen hos islamisterna är ungefär under golvplankenivå. Innebörden av demokratibegreppet är lika tragiskt okänt och exotiskt som låt säga surströmming . Därför borde det vara självklart att fördöma alla sådana här stenålderstendenser istället för att ständigt släta över och ursäkta. Det ska vara extremt högt i tak att kritisera, satirisera och skoja om religiösa ting i musik, film, litteratur osv oavsett religion och motiv. Punkt slut.

Allt detta får mig osökt at tänka på en tv-dokumentär jag såg om ett iranskt rockband i Teheran som förföljdes av mullornas polis för att de vågade bejaka sin musikalitet. Arresteringshoten hängde ständigt över deras huvuden, vilket gjorde att de aldrig kunde giga mer än för sina familjer i deras respektive vardagsrum. Tala om förtryck och brist på respekt. Men vilka hjältar de här grabbarna var. Trots att de bokstavligt talat spelade med livet som insats fortsatte dom. Detta om något är väl ett exempel på musikens kraft och dess förmåga att hålla hoppet och livsgnistan levande.

Också har en pajas vid namn Rickard Falkvinge startat något som heter Piratpartiet. Skälet är att han är trött på att fildelare och andra nättjuvar blir “bespottade” och kallade för just tjuvar, pirater osv. Det låter som ett uselt skämt, men alla känner sig ju kränkta nuförtiden, och det gör Falkvinge och hans gelikar också. Sorry, men stjäler man levebrödet från andra får man finna sig i att få ta den för sammanhanget blygsamma konsekvensen. Sånt är livet, de som inte betalar för sig är parasiter, inget annat. Den åsikten står jag helhjärtat för. Men mer om detta i en kommande debattartikel på kultursidorna. Då kan jag lova att mina meningsmotståndares alla patetiska argument och genomskinliga rättfärdigande ska smulas sönder efter noter.

För övrigt bör momsen på cd- och dvdskivor sänkas till samma långa nivå som bokmomsen. Musik och film är också kulur.

skriven 2006-02-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners