Grammisgalan, Rockbjörnen och Latin Awards i mängder

Annons

Så var det dags igen. För vadå undrar kanske den lindrigt musikintresserade. Jo, Grammisgalan såklart. Trots de krisstämningar som präglar branschen ska det bli fest igen. Eller kanske just därför. Alla inblandade behöver visa att dom inte frivilligt tänker lägga sig ner och dö trots att deras levebröd stjäls framför näsan på dem varje minut på dygnet. 7 februari på Cirkus i Stockholm hyllar man sig själv igen. Då ska dom som utmärkt sig mest få mottaga priser för sina insatser.

Fast oavsett vem som nu tar hem priserna i slutänden är nykomlingen Laleh ändå redan årets vinnare. Med sju nomineringar, däribland i klasserna årets artist och album framstår hon som galans stora utropstecken. Nästan lika många nomineringar, sex stycken har Kent fått, vilket får sägas vara välförtjänt både ur konstnärlig och kommersiell synvinkel. Kent är tillsammans med Robyn två veteraner med starka album i bagaget. Både Du & jag döden och Robyn kommer att leva länge. I det sistnämnda fallet talar vi dessutom om en nytändning av rang. I rollen som skivbolagsdirektör skakade Robyn av sig besvikelserna och gjorde sitt mest personliga album hittills. Jag kommer knappast att protestera om hon vinner en Grammis eller två.

Däremot får gärna Frida Hyvönen gå hem utan en statyett. Kollegorna bara äääälskar henne, men jag orkar bara inte med hennes tradiga minimalistiska uttryck. Och den där Hellström ska vi bara inte tala om. I kategorin manlig artist får vem som helst ta hem spelet utom denne sanslöst överskattade man. Har inget emot om vare sig Mauro, LeMarc eller Gessles rörmokarson vinner. Hade faktiskt till och med accepterat om lille Darin fått den stora äran. Grabben är ju trots allt showbegåvad och kan sin Michael Jacksongrej på sina fem tonårsfingrar. På samma sätt som Alexander Bard vet hur man får till popmaränger i parti och minut. bör kanske tilläggas. Därför är Bodies Without Organs de moraliska vinnarna i popkategorin.

Årets kompositör och textförfattare då? Well, låt Thåström föräras den titeln. Nu när den gamle punkaren skakat av sig dom sista resterna av sitt outhärdliga industriprojekt Peace, Love & Pitbulls och gjort en lågmäld lyssnarplatta bör han belönas. Sedan kan väl Timbuktu också uppmärksammas. Hans Alla vill till himmelen, men ingen vill dö var inte bara en präktigt svängig radioplåga utan även synnerligen träffande. Vi talar om årets låt, således.

När vi nu ändå är inne på avdelningen musikgalor vill jag passa på att önska Kelly Clarkson lycka till i den nyss avslutade Rockbjörnenomröstningen. Tjejen gjorde ett av årets bästa album i den poprockiga kategorin, men får inget annat än löjligt onyanserade råsopar av den arrangerande tidningens skribenter. Därför kan man verkligen tala om att det varit en präktig nagel i ögat på alla inblandade om hon vunnit.

Hört talas om Bebe, Juanes, Diego Torres, Alejandro Fernandez och Ileana. Förmodligen inte. Men alla dessa och en hel del andra namn var nominerade i den tv-sända Latin Grammy Awards för två veckor sedan, och ännu en gång fick man bekräftat för sig vilken musikalisk guldgruva latinovärlden sitter på. Fördomarna frodas kring spanskspråkig musik. Långt ifrån allt är catchy Ricky Martinpop eller smäktande Julioballader. Men ta mig inte på orden. Botanisera själva i (musik)djungeln och njut..

Slutligen vill jag framföra en from, men garanterat verkningslös önskan om att det här året ska innebära en aningen mer seriös nöjesjournalistik i kvällspressen än förra året. Aftonbladet och Kvällsposten/Expressens nöjessidor har förvandlats till de renodlade skvallerblaskornas förlängda arm. Notiser om Orlando Blooms inköp på ICA och de lysande utsikterna för Britneys parfym mixas med helsidor om Robert Downeys knarkhelvete och Nick och Jessicas skilsmässa. Och visst, lite kittlande vardags- alternativt misärrapporter fyller väl sin gamorienterade funktion i små doser. Men herregud, bryr sig ingen om vad kändisarna gör för att få ihop till hyran längre? För det är filmerna, skivorna, turnéerna, böckerna, teaterpjäserna etc. som borde vara det mest intressanta, inte idiotiska pseudohändelser och tragik.

För övrigt borde momsen på cd- och dvdskivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen. Musik och film lika mycket kultur som det skrivna ordet även om de styrande politikerna vägrar erkänna att så är fallet.

skriven 2006-01-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners