EN TRIPP I ALGER, Båghallarna (Riksteatern), Malmö den 7 december 20015

Annons

FAKTA
Av Aziz Chouaki
Regi: Jean Louis Martinelli
Scenografi och Kostym: Gilles Taschet
Medverkande: Bahador Foladi, Omid Khansari, Shebly Niravarani

Oborstat och tröttsamt ungkarlstjafsande

– Grabbar, tror ni han Gud, den stora chefen, kommer att titta åt vårt håll någon gång? Släppa ner en fet Merca och några läckra brunetter, undrar en av de unga männen spelad av Omid Khansari.

I gränslandet mellan väst och öst, mellan tro och tomhet konfronterar tre vilsna unga män varandra med sina kval och jakt på mening. Likt en roadmovie synar dom successivt sitt hemland Algeriet. Genom dessa tre desperados ögon blottas brutalt en nation plågad av krig, terrordåd, korruption, religion och stora klasskillnader. En identitetslöshet som via nationen hemsöker dess invånare.

Den ofrånkomliga boten mot denna tillsynes utsiktslösa tillvaro är den tillfälliga dimma och flykt som ruset erbjuder. Våra tre antihjältar nyttjar flitigt alla dess sorter, genom vilka drömmar, tankar och fiktiva situationer radas upp.

Pjäsen, som är skriven av Aziz Chouaki, serverar oss ingen tydlig kronologi av förlopp vilka logiskt hänger ihop. Istället får vi ett illa sytt lapptäcke av spretiga subjektiva fragment från den snäva sfär ur vilken dessa konstant berusade män ser på världen. Svordomarna och könsorden haglar oerhört tätt, liksom jakten på kickar och det allt mer tilltagande desperata våldet.

– Har ni hört! Jafra har trillat dit, ber, besöker moskén och har sig, konstaterar de unga männen krystat skrattande, varpå en lång av avund präglad tystnad tar vid. Pjäsens styrka ligger i partier som dessa, där den existentiella jakten på tillhörighet snyggt visar upp sitt mest smärtsamma ansikte. Då den försiktigt sekulariserade människan synas stående med ena benet i framtidens ovissa men kittlande kärl, och det andra i hård cement.

Mestadels genomsyras dock En tripp i Alger av ett oborstat och rätt tröttsamt ungkarlstjafsande. Då vi tvättar bort den tunna fernissa av angelägen samtidsanalys kvarstår enbart en sexistisk, tarvligt frossande studie av dysfunktionella och destruktiva unga män. En lång seg självömkan där den tydligt utplacerade kritiken mot USA såväl som mot den muslimska världen känns aningen pubertal och klichéfylld.

Vi landar slutligen i en slags burlesk algerisk tappning av Martin Kellermans skildring av polarna i den framgångsrika serien Rocky. Men till skillnad från Rocky tillskriver Riksteaterns föreställning sig ett samhällsengagemang av vikt, betonar upphaussat det kulturella brobygget, men där lämnar tyvärr En tripp i Alger mer att önska.

Jean Louis Martinellis regi bygger dessutom på en övertydlig cirkelkomposition av återkommande grepp. Effektsökande skränande freakshowlika inslag efterföljs av eftertankens stilla stund, för att därefter låta en av karaktärerna tala till en fiktiv person. Sen avslutas det med att dom åter super sig berusade, och om igen…

Visst skrattar vi en del åt eländet och deras allt mer utflippade upptåg, men denna rätt klumpiga och föga aptitliga gröt av burleska tarvligheter lämnar inte mycket kvar att grubbla över. Förmår ej levererar några varaktiga tankar. När vi lämnar salongen pratar de flesta istället om scenen där dom till discoslagdängan Daddy Cool dansade runt på scen med ett fårhuvud mellan skrevet.

skriven 2005-12-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners