CANNES 2005: WOLF CREEK – en hypad brutal skräckis

Annons

Vid årets Sundancefestival väckte den australiska thrillern “Wolf Creek” viss uppståndelse och hypen började så smått. Hade man månne hittat en ny “Blair Witch Project”?

Tja, kanske – med den skillnaden att ” Wolf Creek” är bra, vilket skitfilmen om skogshäxan definitivt inte var. “Wolf Creek “, som visas i sektionen Director’s Fortnight i Cannes, är baserad på sanna händelser och handlar om vad de som försvinner i Australiens ödemark kan råka ut för.

– I Australiens outback kan man vandra runt i dagar utan att träffa på en enda levande själ, berättar en unge regissören Greg McLean när jag träffar honom. Man kan bokstavligt talat försvinna. Dessutom riskerar man att solen tar kål på en.

Men i “Wolf Creek” är det inte solen som tar kål på de tre huvudpersonerna, utan en galen seriemördare. Våra huvudpersoners klockor stannar efter att de besökt en krater i ödemarken – och efter det startar inte deras bil. Värsta Crocodile Dundeegubben dyker upp, hjälper dem och bogserar bilen hem till sitt märkliga ställe. Där drogas ungdomarna och när de vaknar upp är de fastbundna, de torteras av gubben, som sedan även börjar döda dem medan han skrattar åt dem.

I vanliga slasherfilmer brukar mördaren bära mask, säger McLean. Men i vår film skippade vi masken. Maskeringen är en gammal mans utseende. Jag ser på ” Wolf Creek” som vore den en varulvsfilm – man vet inte vem som är varulven, det vill säga mördaren. Det kan vara vem som helst. Då blir det hela otäckare.

Crocodile Dundee-referensen är fullt medveten.

– Jag ville använda så många klichéer som möjligt. I Australien försöker många undvika klyschor som kängurur och så vidare, men jag tycker att klyschor är fantastiska! Och jag tror att det är sådant en utländsk publik vill se naer de ser en australisk film. Jag vill inte göra en film som ser amerikansk ut. Daeremot har vi i vår film kastat om klyschorna – den oftast så gemytligt trevlige Crocodile Dundee-figuren är ond.

“Wolf Creeks” upptakt är väldigt lång. Det tar runt femtio minuter innan huvudpersonerna råkar riktigt illa ut – men Greg McLean tycker att den här långa upptakten är mycket användbar, vilket han på ett sätt har rätt i. Själv tycker jag att filmen mått lite bättre av att kortas en aning i början (och då har upptakten redan kortats en gång), det blir lite för långt. Men fördelen är att man får lära känna huvudpersonerna, vilka dessutom är sympatiska – till skillnad från de irrterande puckon den här typen av film brukar befolkas av.

När mördaren sedan går igång med sitt hantverk, blir det hardcore horror – på filmens första pressvisning lämnade fyrtio personer salongen när den stora kniven kom fram. Det är blodigt och otroligt sadistiskt. Tankarna går till “Motorsågsmassakern” och jag gillar det faktum att allting är mörkt och hopplöst, det finns ingen utväg, och när någon lyckas fly, går det snart åt helvete igen.

– Jo, jag älskar “Motorsågsmassakern,” säger McLean. Jag ser den om och om igen, eftersom den alltid skrämmer skiten ur mig. Så jag tänkte “Let’s fucking do this and turn it up a notch!”

“Wolf Creek” bygger alltså på sanna händelser, rollfigurerna har riktiga personers namn (men McLean struntade i att be om familjernas tillstånd!), men det är långt ifrån en dokumentär.

Den otroligt söta skådespelerskan Cassandra Magrath som spelar en av de tre som råkar illa ut, kommer och slår sig ner vid vårt bord. En del av det hon berättar avslöjar en del av handlingens överraskningar, så jag hoppar över detta – men hon nickar instämmande när jag jämför hennes rollfigur med Janet Leigh i “Psycho”.

Hon säger även att stämningen när de spelade in de brutala våldsscenerna var uppsluppen och att hon gillade att ha blod på sig, hon ville hela tiden ha ännu mer.

– Men när jag såg på när de spelade in scenen där Kestie Morassi vaknar upp blodig och bunden vid en påle, och plågas av mördaren undrade jag vad fan det var vi höll på med. Vad är det här? Snuff? skrattar Magrath medan jag har svårt att koncentrera mig, eftersom jag förtrollas av hennes leende.

Cassandra Magrath berättar även att hon egentligen inte gillar skräckfilmer och att hon tycker att skräckfans är lite besynnerliga. I filmen spelar Magrath en engelsk tjej och pratar därför med brittisk accent. Detta tyckte hennes familj var kul:

– “Cassandra pratar med brittisk accent? Ha ha! Då måste vi gå på premiären och se när hon klantar och gör bort sig!”

Efter premiären hade hon frågat sin mor vad hon tyckte.

– Hon tyckte att det var en bra film, men tillade att hon aldrig vill se den igen.

“Wolf Creek” är snygg, välspelad och välregisserad. En ovanligt bra rysare med förvånansvärt grova chockeffekter.

Skriven 2005-05-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners