Surt sa räven till Aftonbladet och jättegrattis till Anastacia och Maroon 5

Annons

Det är nästan så att jag är lite skadeglad. Förra helgen hade den största kvällstidningen galaföreställning för sitt Rockbjörnspris, och gissa om mitt leende gick från ena örat till det andra när det visade sig att Maroon 5 och Anastacia sopat hem rubbet av priserna på den utländska fronten.

Jätteroligt, tyckter jag förstås. Men resultatet av läsaromröstningen var också en välförtjänt knäpp på näsan åt många. Inte minst för att arrangörstidningens egna recensenter gjort obegripliga helsågningar av dessa personliga och helproffsiga akter. “Honkies” som blandar in soul i rockmixen är ju nästan alltid dömda på förhand bland kollegorna. Nu var i och för sig. Anastacia något av en besvikelse i liveformatet, men både hon och Maroon 5 hade tveklöst album av det mera gedigna slaget i bagaget. Därmed inte sagt att jag på något sätt haft några invändningar om U2, R.E.M. eller Morrissey vunnit, men med tanke på ovanämnda “surt sa räven” respons för vinnarna hade det definitivt inte tett sig lika tillfredsställande.

Fast tillfredsställande är hur som helst Phil Collins live-DVD Finally…The First Farewell Tour. Få sångare är så utskällda som denne man, det skulle väl vara Sting i så fall. Men oj vilken låtkatalog han har. I denna snygga upptagning från Paris håller den brittiske mångmiljonären på i närmare två och en halv timme inför en arena fylld av andäktiga fransmän, och allt är bara hits så långt örat når.

Som av en tillfällighet har även Collins gamle Genesiskollegan Peter Gabriel bildsatt sina vedermödor på DVD. Här handlar det dock om idel videos av klassiker som Sledgehammer och vackra Kate Bushduetten Don´t Give Up till den Sean Pennregisserade satiren på skandal-TV, The Barry Williams Show. Detta mina vänner är inget annat än MTV-historia av det stora formatet. Experimentlustan sprudlar nästan mer visuellt än på ljudbandet. Ingen av Gabriels minifilmer är egentligen den andra lik, vilket kan vara nyttigt att ha i åtanke när man skådar bristen på nya idéer på dagens musikvideokanaler.

Det är fortfarande några veckor tills 3 Door Downs nya album Seventeen Days släpps, men redan nu har jag fått ett första smakprov i form av halvballaden Let Me Go i postfacket. Hur det låter? Lovande. Förstås. Men riktigt i samma klass som Here Without You är det inte.

För övrigt bör momsen på CD-plattor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2005-01-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners