Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Reza Bagher
I rollerna: Max Enderfors, Andreas af Enehielm, Göran Forsmark, Björn Kjellman, Jarmo Mäkinen
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-09-24
Mikael Niemis delvis självbiografiska romanskildring av uppväxten i Pajala under 60- och 70-talet, Populärmusik från Vittula, lär ha köpts av cirka 800 000 svenskar och i översättning av minst lika många till.
En remarkabel succé med andra ord, som därmed självklart också måste filmatiseras. Går bara 10 procent av alla bokköpare och ser filmen lär projektet vara i hamn med råge. Så synd då att man inte lade ner lite mer arbete på överföringen…
Som sagt, svenskarna älskade denna uppväxtskröna, personligen förstod jag aldrig hypen riktigt. Visst, det fanns några riktigt roliga partier, främst i bokens inledning, men när jag lade ifrån mig berättelsen för sista gången kändes det direkt att detta inte var något som jag skulle bära med mig. Idag, två-tre år senare, minns jag knappt vad den handlade om. Detta säger kanske mer om mig än om själva verket, men ändå.
Förtroendet att regissera ”Populärmusik från Vittula” fick iranskfödde Reza Bagher som har ”Vingar av glas” (som jag tyckte mycket om) och ”Capricciosa” (som jag inte sett) i bagaget. Ett litet märkligt val, kan man tycka, men kanske ändå inte, ett par fräscha ögon kan vara väldigt lyckat, exempelvis är många av de allra bästa skildringarna av vårt så älskade och hatade Amerika framställda av människor inte födda på kontinenten.
Filmatiseringen börjar riktigt suveränt. Det är mitten av 60-talet och asfalten har kommit till den lilla norrländska byn. Trovärdig dialog, trovärdiga karaktärer och inte minst trovärdig rekvisita, interiörerna och exteriörerna sitter klockrent. Men redan efter de första inledande 5 minuterna börjar bygget vingla ordentligt. Handkamera och ganska extrema närbilder som inte alls ger någon 60-talskänsla. Klippning som är riktigt yxig. Detta blir bättre – framför allt lugnar handkameran ner sig – allt eftersom, men indikerar samtidigt klart att man helt enkelt inte har någon riktig plan.
De som läst Niemis roman vet att storyn balanserar mellan det tragiska och det komiska, mellan det realistiska och det absurda, och visst försöker även filmen hitta en perfekt linje mellan ”Fucking Åmål” och ”Zigenarnas tid”, men man lyckas helt enkelt inte. Det blir för episodiskt, det är säkerligen emellanåt snudd på obegripligt om man inte har läst boken, det är alldeles för ojämnt. Därmed också sagt att det stundtals är riktigt bra. Scenerna när de båda kompisarna Niila och Mattis, i tioårsåldern, upptäcker rockmusiken via en Beatles-platta på syrrans resegrammofon, och inte minst när de går upp i rockmusikens omtumlande kraft i samband med roliga timmen i skolan, är några verkligt goda stycken filmmagi.
En alldeles lysande Björn Kjellman i rollen som skolans nyinflyttade, skånske musiklärare tillhör också höjdpunkterna. Kjellman stjäl verkligen filmen under sina första minuter.
Sedan har vi ytterligare mängder av biroller som kommer och går, men det symptomatiska är att vi varken får grepp om dem eller våra om två bästisar till huvudrollsinnehavare. Storasystern som bara vill lämna hålan och flytta till London dominerar några scener inledningsvis men skrivs sedan ut ur manus. Gårdfarihandlaren Ryssi-Jussi förblir också ett märkligt frågetecken. Niilas storebror som i några scener sätter både mor och far på plats, men hur detta kommer sig får vi inte veta mycket om, inget alls faktiskt. Och när de båda grabbarna blir äldre och bildar rockband glider de allt mer isär, men någon direkt bakgrund till detta bjuds vi inte på heller.
För att på något sätt hålla pusselbitarna på plats dyker romanens författare, Niemi, med jämna – eller rättare sagt ojämna – mellanrum upp som berättarröst och försöker klargöra saker och ting. Men sällan har väl en så kallad voice-over känts så apart.
Jodå, det både sups och knullas å det burleskaste, precis som i boken (men en av få sekvenser i förlagan jag faktiskt minns någorlunda, när ungarna/ungdomarna hade någon slags orgie på hembränd sprit, fattas givetvis), och ibland serveras vi norrländskt vemod och svårigheter att kommunicera så det förslår och enskilda scener i exempelvis Filmkrönikan kan säkert skvallra om något riktigt stort, men tyvärr, tyvärr, hörnstenarna håller inte ihop bygget. Det känns som om en halv film ligger på golvet i klipprummet och bara väntar på att hoppa in för att klarlägga, bygga personligheter och kanske göra filmatiseringen av ”Populärmusik från Vittula” till ett mindre mästerverk.
Men kan (det i och för sig mer konsekventa) pekoralet ”Såsom i himmelen” lägga sig allra överst på den svenska tittartoppen, kan säkert ”Populärmusik från Vittula” strax också vara med och konkurrera. Vad detta säger om svenska folkets filmsmak vill jag inte ens tänka på.
Skriven 2004-09-24
