Kvällstidningarnas nya fredagsbilagor: dynga för knappt läskunniga

Annons

Vet inte vad ni har för tankar, men själv tycker jag att kvällstidningarnas fredagsbilagor alltmer liknar bleka avläggare till Se & Hör och Hänt Extra. Vi talar alltså om kändisdynga av värsta sorten skriven för knappt läskunniga. Spiken i den mögiga kistan slogs för en månad sedan när den röda kvällstidningen introducerade Puls ersättare Klick. Mycket bilder föreställande kändisar i idel ointressanta eller pinsamma situationer passerade revy när man bläddrade igenom detta sorgliga alster. Och det har knappast blivit bättre. I förra veckans nummer kunde man bl.a. läsa spekulationer om Madonnas besatthet av Kabbala och en bokstavlig avklädning av Colin Farrells sexfixerade machoimage.

Spännande, kan tyckas. Åtminstone för den som bott på månen de senaste åren. Men det handlade förstås inte om några regelrätta intervjuer utan bara ett taskigt hopkok från andra källor. Men med tanke på resten av innehållet kanske man inte ska vara alltför upprörd. Eller vad sägs om paparazzibilder med Sean Penn och en shoppingvagn, Julia Roberts i secondhandbutiken och en gravid Liv Tyler på stadspromenad. Inte glamouröst tillräckligt? Well, då kunde man alltid kolla in bildserien med Beyonce och hennes pensionerade fästman Jay-Z på Rivieransemester. Eller också låg det nära till hands att bläddra fram till uppslaget om våra svenska berömdheters gratisätarstatus på vimmelfesterna. Gäääsp. Ja, ni förstår själva. Alla dessa trivialiteter är inget annat än en urtrist orgie i meningslöshet av värsta sort. Enda anledningen till att köpa Klick är för skiv- och filmrecensionerna samt konsertguiden.

Men Aftonbladet kan inte lastas för allt. För det var faktiskt Expressen som satte igång eländet. Under överinseende av den unga självutnämnda(?) trendgurun Ebba har den gamla Fredagsbilagan gradvis förvandlats till en barnslig modebilaga för ytliga tonåringar i alla åldrar där smink, senaste handväskan och dito inneklädseln är det enda som räknas. Förutom att vara cool, då förstås. Dessutom informerade Ebba en missnöjd läsare förra veckan om att alla över trettiofem faktiskt bör lägga sig ner att dö. Moget, Ebba. Det är väl sådant som kallas ironi. Om än utan tillstymmelse till finess.

Men finess i all ära. Egentligen har jag inte något särskilt emot vare sig skvaller eller glamour. Särskilt inte det sistnämnda. Men frågan om vad f-n kvällstidningarnas nöjesredaktioner sysslar med nuförtiden. Visst, lättsamhet är en dygd i sådana sammanhang, men det är en grav missuppfattning att det bör likställas med idioti. Så sent som för några år sedan kunde man fortfarande läsa intervjuer i AB och Expressen med ett visst mått av substans där kändisarna fick chansen att berätta både om nya plattan/filmen/teateruppsättningen och livet. Idag verkar fixeringen nästan vara total på sexlivet, fylleskandaler och knarkmissbruk. Detta i sig är naturligtvis illa nog, men det har också resulterat i att artister som inte råkar ha en strulig bakgrund alternativt framtoning eller inte vill prata om vem de ligger med antingen ignoreras eller framställs som töntiga.

Några som inte har sådana problem är de fyra unga männen i brittiska The Libertines. Faktum är att en tillvaro av idel självdestruktivitet har präglat bandets existens från första stund. Det är alltså ett rent under att de tog sig samman och fick till sin nya självbetitlade platta. Men inte bara det. Trots sjavigheten låter det här förvånansvärt fokuserat och varierat. Fast vi kanske inte ska förvänta oss en “trea”.

En annan inte helt stabil individ är vår egen Ken Ring. Han gav struligheten ett ansikte nästan från dag ett. Nu har rapparen dock enligt egen utsago lugnat ner sig. Inget mer knarkande och slut på kriminaliteten är budskapet han sänder oss i en ovanligt seriös intervju i just AB. Men han kommer aldrig att hamna i “favoritnegerfacket”, som han själv uttrycker saken. Jag är benägen att tro honom. Faktum är att han förmodligen inte kommer att bli favorit oavsett etikett på facket. Nya skivan då? Tja 2 legender utan pengar är faktiskt en ganska stark historia. Jag är ingen hip hopfan av rang, men mannen ska helt klart ha en eloge för sina utlämnande texter. Dessutom är hitpotentialen i många spår uppenbar.

Samma sak kan sägas om O-Zones fullängdare Disco-Zone. Deras Dragostea Din Tei är redan en megahit i hela Europa, och här kommer mer av samma vara. Jag misstänker att kollegorna redan vässar knivarna, men det här låter faktiskt rätt ok om man gillar diskopop med åttiotalsstuk. Om ni frågar mig har Rumänien aldrig gjort bättre musik. Men så har jag heller aldrig hört en enda platta därifrån tidigare.

Lika udda som rumänsk pop är svenskspråkiga sångare från vårt östra grannland. Men alla som undrar hur Finlands hybrid av Patrik Isaksson och Kent låter kan kolla in Ville Pusas Sista timmen.

För övrigt borde momsen på CD-plattor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen. Musik är också kultur även om vår kulturminister vägrar inse det.

skriven 2004-09-02

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners