Frontiers – ett skivbolag som ser den musikaliska horisonten

Annons

Att musikbranschen nästan totalt domineras av de fem multijättarna BMG, EMI, Sony, Warner och Universal är inte precis någon nyhet. Men samtidigt finns det som bekant massor av indiebolag som gör sin grej, och gör det riktigt bra trots att de oftast arbetar i motvind. När det funkar som bäst lyckas man kombinera integritet med kommersiell framgång och i slutänden också få cred av smakdomarna. Punkfarbröderna Bad Religions alldeles egna etikett Epitaph är väl ett av de mest uppenbara exempel på att mammons intåg i rörelsen inte nödvändigtvis behöver betyda att kollegorna börjar gasta om sell out.

Sedan finns det förstås bolag typ Frontiers också, som sällan eller aldrig får vare sig uppskattning eller erkännande av någon med pennans makt. Å andra sidan är det lätt att förstå varför. Ett italienbaserat bolag med klassisk hårdrock och AOR på programmet är inte precis vad kvällstidningarnas rockgurus eller ängsliga besservisserskribenter i hippa alster som Groove och Sonic pushar för i sina spalter. Vid närmare eftertanke orkar dessa herrar – för det är oftast män – inte ens såga den här typen av musik längre. Hamnar recensionsexen direkt i skivbörsarnas nyhetsfack, tro?

Själv pushar jag dock gärna ogenerat detta vakna, entusiastiska och icke minst produktiva bolag. Det är en ren välgärning att ge både nya talanger och gamla rockstars en första respektive andra chans att göra musik som fler än man tror där ute älskar, men som det inskränkta etablissemanget nästan utan undantag förkastar. I den senaste packen med kommande releaser som damp ner i brevinkastet förra veckan hittar vi bl.a. Crown Of Thorns frontmannen Jean Beauvoirs nya låtstarka soloutflykt, Deep Purplelegenden Glenn Hughes tillplattad på en dubbellive, multiinstrumentalisten Richie Kotzen på rockarhumör och lovande FM-färskingen Bonrud. Därmed inte sagt att allt som Napolibolaget släpper är fantastiskt, men här finns tillräckligt många godbitar för att man ska bli förbannad på att så få skribenter ger deras artister en ärlig objektiv chans att göra intryck.

Intryck gjorde dock Aftonbladets USA-korre Fredrik Virtanen på mig i veckan. Sådana av den negativa sorten, alltså. När den numera allvetande reportern rapporterade om att ett imponerande uppbåd av artister – däribland Bruce Springsteen, Jackson Browne och Bonnie Raitt – ska göra en rad stödspelningar för demokraternas presidentkandidat John Kerry blev jag i och för sig upprymd. Men när han i nästa mening sedan helt plötsligt kategoriserade USA:s rockadel som popvänster såg jag – ursäkta lustigheten – rött. Vad yrar mannen om, var första tanken. De amerikanska demokraterna är ju liberaler med värderingar som i många fall sträcker sig långt ut på högerkanten, och det vet Virtanen säkert lika väl som du och jag. Varför bry sig, undrar kanske den likgiltige. Tja, alla borde väl vara intresserade av att inte bli vilseledda. Ingen borde vilja skapa sina åsikter på falska grunder. Det är möjligt att Virtanen känner sig frestad att odla myten av Bossen med flera som arbetarhjältar av rang, men det är alltid bättre att förmedla faktan än att förvränga den.

Med tanke på detta kan man likt proggarna i Hoola Bandoola undra vem man kan lita på. Ja, det kan man sannerligen fråga sig. Inte på musikjournalister i alla fall. Särskilt inte om man får sin lönecheck från ett skivbolag. Det är den sedelärande historien om när Marit Bergmans senaste platta släpptes i våras ett tydligt exempel på. En vecka innan releasen skickades recensionsexen ut. Två dagar senare låg den utlagd på nätet. Samma sak gäller Gyllene Tiders comebackplatta. Ena dagen presskonferens med skivutdelning. Dagen därpå hade någon journalist skickat ut den i cyberspace. Man frågar sig vad syftet är. Handlar det verkligen bara om att säga fuck you till skivbolagen? I så fall pratar vi naiv och barnslig rebellusta av värsta sorten. Fast egentligen spelar syftet inte den minsta roll. I mina ögon är tilltaget som sådant såväl oseriöst och oproffsigt som omoraliskt. Lägg därtill att dessa nollors handlande sätter hederliga kollegor i en taskig sits eftersom det blir svårare att få tillgång till musiken innan eventuella intervjuer. Tro mig, jag vet. Vi talar alltså om illojalitet till max, och någonstans kommer även ni tidningsläsare att få lida för det här. Visst, musiken hamnar tyvärr garanterat på nätet ändå så småningom. Men det är inte journalisternas sak att lägga sig i den (illegala) processen.

Så över till något betydligt roligare. Den 29 november förra året hölls på initiativ av Nelson Mandela arenakonserten 46664, The Event till förmån för kampen mot Aids. Platsen var Cape Town i Sydafrika inför fyrtiotusen åskådare. Nu finns hela spektaklet utgivet på DVD. Den fyra och en halvtimme långa konserten bjuder på idel ädel popadel från västerländska stjärnor som Anastacia, Beyonce, Bono, Queen och Zucchero till afrikanska storheter som Angelique Kidjo, Youssou N´Dour och Ladysmith Mambazo. Utöver detta bjuds man på en hel del intressant bakom kulisserna material från förberedelserna och presskonfensen i London som utgjorde startskottet för hela evenemanget. Ett lovvärt evenemang, får man väl säga. Det är svårt att inte känna (konsert)historiens vingslag när bilderna rullar fram över TV-skärmen.

Gretchen Wilson har gjort välförtjängt succé som det genuina white trashalternativet till Shania och Faith. Två miljoner sålda exemplar av debutverket Here For The Party hittills hemma i USA är en bekräftelse på att countrypubliken längtat efter att få höra någon med rötterna i behåll. Fast det ena goda behöver inte utesluta det andra. Faith och Shania står alljämt högt i kurs hos mig ändå.

På tal om Shania, så behöver man inte ha någon fantasi att tala om för att associera till just henne när de stylade bilderna på ryska operasångerskan Anna Netrebko strålar ut mot en i pressmaterialet. Likheten med kanadensiskan är nästan slående. Följaktligen har hon kallats den första operadivan för MTV-generationen. Men ärligt talat är det bara imagen som är videomässig. I mina lekmannamässiga operaöron ter hon sig nämligen hur traditionell som helst. Vi talar knappast Bocelli och balsamerande popflirtar här.

För övrigt borde momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen. Musik är också kultur.

skriven 2004-08-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners