PRINSEN OCH JAG (The Prince And Me)

Annons

FAKTA
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Julia Stiles, Luke Mably, Ben Miller, James Fox

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-05-21

Några större överraskningar bjuder inte den lilla, snälla komedin ”Prinsen och jag” med Julia Stiles i huvudrollen på. Titeln säger det mesta och den som kan sitt Hollywoodbygge ligger hela tiden några minuter före. Ett dugligt hantverk som kanske inte riktigt är värt hela inträdesbiljetten. Vissa kufiska detaljer bör dock uppmärksammas…

Till skillnad mot filmen jag recenserade förra veckan, “Troja”, i vilken jag tycker att det med all önskvärd tydlighet framgick att Hollywood ärligt redovisat att man tagit sig friheten till en helt egen tolkning (själva filmtiteln, “baserad på Homeros verk”, med mera), är det i detta fall klart mer värt att begrunda hur den amerikanska filmkolossen far fram med sanningen. Det känns nästan som om någon liten Bushmedarbetare i behov av extraknäck smugit sig in.

Och vad är det nu jag dillar om? Jo, prinsen i detta fall är ingen mindre än prinsen av vårt kära broderland Danmark. En ung herre inte helt olik en nyligen nygift Frederik (ofrivilligt bra tajming från filmbolaget?), här benämnd prins Edvard (ganska porträttlikt porträtterad av engelske nykomlingen Luke Mably). Denne Edvard har smak för såväl snabba bilar som snygga brudar. Så långt är alltså allt väl. Sedan börjar fantasin flöda. Lite väl mycket.

Edvard har en gammal, sjuklig, döende far, kung Haraald (James Fox) och en yngre (jämfört med fadern), ganska bitchig mor, drottning Rosalind (Miranda Richardson). Jodå, det skall föreställa här och nu. Även en liten syster vid namn Arabella (!) finns med i handlingen. Okej, allt det här kan man väl också köpa, men när det visar sig att kungen av Danmark mer eller mindre styr landet även i dess politiska frågor, börjar man reflektera. Detta är en film som trots allt kommer att spridas i massupplaga världen över.

Danmarks premiärminister kan inte vara annat än tacksam över den sittande kungafamiljens kompetens. Betänk att tronen och därmed beslutsfattandet går i arv.

Nåväl, nu är det fiktion och efter en skandal för mycket i hemlandet skriver unge kronprins Edvard in sig på ett amerikanskt universitet (strax efter att ha sett ett TV-program där amerikanska universitetstjejer visar brösten!) för att komma ifrån all uppståndelse i paparazzi-Denmark och samtidigt insupa lite lugn och ro – och vem vet, kanske hitta de där tjejerna som drar upp tröjan över huvudet så fort dom ser en snygg kille. I släptåg följer betjänten Sören (Ben Miller; som aldrig kallas något annat än Soren, det vill säga utan ö).

Mer behöver knappast nämnas om storyn. Ni vet redan att Julia Stiles studerar på det aktuella universitetet och att de unga tu efter lite inledande gruff och knuff kommer att falla för varandra… Stiles föreställer en fokuserad ung dam som studerar till läkare och även om Mably alls inte är dålig är det hon som går igenom duken. Sin generations Reese Witherspoon, sanna mina ord.

Filmens kvinnliga regissör, Martha Coolidge, har varit med ett tag men har trots närmare 30 filmer under bältet ännu ingen riktig hit. Av de få jag sett, har jag dock positiva minnen av Neil Simon-adaptionen “Lost in Yonkers”. Coolidge har även stått för ett antal “Sex and the City”-avsnitt.

Den inledande parallellklippningen fungerar, det standardiserade upplägget också. Regissören lyckas även få kärleken mellan huvudrollsinnehavarna att verka trovärdig. Dessvärre är damen inte riktigt lika bra med saxen, 15-20 minuter mindre hade gjort gott för slutintrycket.

En lite lustig detalj i sammanhanget är att det talas engelska filmen igenom, med varierande brytning, utom i en enda scen där en viss förrättare ingår. Man undrar lite hur filmmakarna tänkt här.

Det är med andra ord en helt osannolik historia som trots allt underhåller. En för dessa tider dessutom mycket snäll historia, långt ifrån exempelvis cyniska “En djävulsk romans” (“Cruel Intentions”), en annan ungdomsinriktad produktion. Inte mycket hud här inte och absolut inget guppande under täcket. Men gillar man feeling goodie-goodie-godis, hårt arbetande amerikanska kärnfamiljer, ärliga människor, inte har sett hur hjälten i underdogkostym tar sig från sista till första plats i racertävlingar och Köpenhamnsmiljöer (Danmarksscenerna verkar vara gjorda på plats), ja helt enkelt det mesta som ingår i komedi enligt formulär 1 A, kan detta nog vara någonting.

För oss andra når verket ”godkänt”, vilket i min bok är en 2:a (på en 5-gradig skala), det vill säga väldigt, väldigt långt ifrån ett måste. Någon riktig dramatisk kick infinner sig aldrig, ej heller någon riktig ”point of no return”; inte för att det sistnämnda är något måste för undertecknad, men i just detta sammanhang hade en dylik tvist nog inte varit helt fel.

Skriven 2004-05-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners