Svensk rock ska inte vara en vänsteraffär

Annons

nynningen i haga 74

Ämnet är kontroversiellt och närmast tabu av någon anledning. Men frågan är om hip hopen och rocken är röd? Det rimliga svaret borde vara nekande, musik ska inte tvingas in i en politisk fålla om inte artisten själv vill det. Men frågan är motiverad. I dessa dagar ska allt, inklusive populärmusikscenen politiseras åt vänster, och detta tycks gälla oavsett om lyriken drar sig åt det hållet eller inte. Jag ogillar förvisso omotiverat politiserande rent allmänt, men eftersom den “andra sidan” i vanlig ordning i stort sett lämnar fältet fritt för sina meningsmotståndare är de inget problem i detta avseende.

Däremot har sjuttio års närmast oavbrutet sossestyre satt sina spår i samhällsdebatten. Numera verkar det som om nästan all dialog utgår från socialdemokraternas partiprogram innan den fortsätter åt vänster. Det är där en stor del av befolkningen börjar sina tankebanor. Samtidigt tycks förmågan att göra allt mellan himmel och jord till “sina frågor” vara obegränsad, och det har smittat av sig på såväl musiken som dess utövare och publiken.

Det där är väl inget nytt, tänker du kanske och minns proggens glada(?) 70-tal. Men då handlade det om en enskild musikrörelse som höll sig på sin kant och bara var en del av helheten innan kräftgången kom. Hoola Bandoolafansen skulle aldrig få för sig att påstå att all rock hade proletärrötter eller att man måste vara röd för att vara en fan av genren som sådan.

Samma sak gäller för 80-talsbandet Imperiet. Alltid rött, alltid rätt, skaldade Thåström, men ingen försökte föra ut teorin att hela den svenska rockscenen var av samma uppfattning. Förra året publicerades en debattartikel i en av våra kvällstidningar där bandets fortsatta framgångar in i våra dagar förklarades med det faktum att kvartetten hade röda ideal. Det var därför musiken hade blivit långlivad, helt enkelt. Fast logiken haltar förstås. För såvitt jag vet har mainstreamartister som Uggla och Ledin varit stora betydligt längre än Imperiet.

Samma artikelförfattare påstod även bestämt att bara en socialistisk ideologi kunde skapa Imperiets musik. Ett helt befängt påstående naturligtvis. För själfylld rock handlar inte om vad man brinner för utan snarare om att man brinner för något överhuvudtaget. Det kanske låter banalt, men ibland brinner en artist tom. bara för sin musik, inte för något behjärtansvärt ändamål.

Fast i dessa dagar verkar det som om vänsterdebattörerna är ute efter att göra allt utom den radiopluggade mainstreampopen till sin. Detta stör mig enormt, och det skrämmer mig. Vi lever trots allt i en demokrati, och då ska ingen ideologi ha ensamrätt på kultur och underhållning. Särskilt inte när den inte är ett dugg politisk. Röjiga rockband som Backyard Babies och Hellacopters må ha en skitig framtoning, men de har ingenting med rött politiskt ställningstagande att göra. Låt gärna artisterna själva basunera ut sina sympatier om de vill. Men det vore tacknämligt om alla självutnämnda språkrör undvek att prata för andra än sig själva.

Hip hopen är förstås ett kapitel för sig själv. Du ser dem överallt i media, de amerikanska rapparna med tjocka guldkedjor, feta klockor och vräkiga bilar. Myten säger att majoriteten av dem har haft en hård uppväxt i gettot tillsammans med sin ensamstående mor, och hankat sig fram på mer eller mindre ljusskygga affärer. Men så fort de får succé i den lukrativa hip hopbranschen är eländet över. Åtminstone ur en rent ekonomisk synvinkel. En sådan som 50 Cent blir helt plötsligt en produkt av den amerikanska drömmen. Och han spenderar mer än gärna ansenliga summor på allehanda prylar för att förtjäna den status som bara en nyrik kan få. Lika coolt är det kanske inte att släpa omkring på en påse med dollarbuntar överallt som Ja Rule gjorde i ett MTV-reportage förra året, men det är förstås en smaksak. Fast kapitalist, javisst är buskapet oavsett vilket.

Poängen med detta resonemang är att inget av detta verkar existera inom den svenska hip hopen. Inte ens en liten lagom jantevariant av framgångsdrömmen går att uppbringa här. Glamouren saknas totalt. Infinite Mass gjorde för all del ett tappert försök att föra in traditionen i början av sin karriär, men nu tycks svensk hip hop dessvärre förvandlats till en ungdomlig moderniserad variant av proggen även om texterna inte alltid är uttalat politiska. Frågan är om man måste stå på (vänster)barrikaderna för att lyssna på svensk hip hop. Låt oss hoppas att så inte är fallet, men att döma av kollegornas politiskt färgade skriverier verkar det nästan vara ett måste.

skriven 2004-01-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners